Gotlands tidning – 24 februari 1860, sida 2

dade moders minne. Lika nytt oh owanligt war, att sedan preslen på kyrkogården förråttat jordsästningen, uppträdde sonen på graftullen, sålunda talande: Och nu til slut sonens wälsignelse öfwer din snart slutna graf, älskade moder! Så, som fridfull war bedriften af ditt lif, med sorgfull själ frid jag lyser öfwer griften, frid jag lvser öfwer griften: slumra fött! farwäl, farwål! Det gläder oss att doktor Struzenbecker sålunda brutit isen i fråga om begrafningsceremonielet, och wi hoppas att den wackra seden att någon anhörig eller wän talar wid grafwen kommer få småningom att införas. Det har troligtwis hittills berott på en fördom, att endast presten talat öfwer en död. Med all aktning för statstyrkans ceremonier och anfpråf, fan man ej neka, att mången af dessa ceremonier lemnar både hjertat och förftåndet orördt. Ett sista ord från en anhörig wid ett ålskadt stofts grift torde deremot såsom ock här warit fallet, lemna ett djupt, wackert och warartigt intryck. — Maskeradbvalen i Oscars-salen förliden Lördag war, om icke just få talrikt besöktt fom man haft skäl att förmoda, dock ganska liflig. Salongen företedde en brokig och högst omwexlande anblick af masker, mer eller mindre eller allsicke uttryckande någon karakter. Några af karaktersmaskerne woro rätt karakteristiska, hwaribland i första rummet en munwig Spåqwinna och en Näs-bonde som höllo sig wäl uppe i sina roler, en engelsman och consul från China, twänne sotare, en pajazzo, samt icke förgtömmandes deltagarne i hemfomftöletj med deras ffaffare. Bland dam-koslymerna funnos flera eleganta om ock just ej få utmärkt pittoreska. Dominon utgjorde den mest rådande maskeringen.