Gotlands tidning – 20 januari 1860, sida 3

Får förlustelse med bållspel, kostande, kappspringande, brottning och allehanda täflingar i styrka och wighet. Men af ålder öfwades bland desa spel också någon förs beredelse till kriget, nemligen mål-skjutningar. Såles des äro de mu upplifwade Skytteförbunden ingalunda nås gonting helt och hållet nytt; to, fåfom gamla bönder 6es rättat, war ofta mid wåg, målsftjutning med fula eller hagel upptagen och öfwad bland de tre wanliga täflingsspelen för dagen. För att då fjauta til mals utwals des de tre säkraste skyttarna på hwarje sida och defa skjöto med fula eller hagel, allt fom de woro karlar till, på 50 eller 120 steg. Målet war ett bräde med målad ring och en prick uti. När man skjöt med hagel, wann den skytt, som för sitt partis räkning träffade med de flesta hagel. Wid lika framgång mellan twå skyttar, skjöto dessa om. Sådana målskjutningar hade man fordom ofta, såsom (på Fårö) efter slutet af räfskall på e. m., då folket war fams ladt till s. k. räf:öl och något hwar hade bössa och ams munition med fig. Man indelade fig då i olika ffottz lag: stundom twå och twå eller 8 mot 8, då man ans tingen skjöt med fula på 100 eller 200 alnars mål, med rännesfula på 100 eller 130 steg eller och med has gel på 60, 70 steg. Dessa nöjen slutades alltid med dans och lustighet, hwarwid de tappande fingo bestå fios lerna. — Så beskrifwes från gamla tider ett mwåg wid Hästnäs i Muidhaelisztiden, (när päron-gilde der hölls), Då Stadsens ungdom bjudit af (utmanat) ungdomen i Tingstäde, Weskinde och Bro socknar: Stads-boarna samlades på e. m. stormodiga, men landtboarna woro dem oförfärade till mötes. Wåget skulle fom wanligt bestå i tre spel, som då af wågarne (förmännen) bes stämdes att den gången blifwa: 1:o att skjauta till mals med fula på swängande tafla, 2:o att ftällpa ftang och 3:o att Pafta mwarpur. Trenne priodomare skulle afgöra under wåget möjligen uppkonmande twister. Man skulle då först skjuta till måls; och en siolt artillerisFonftapel från Wisby med sitt granna gewär skulle skjuta för Stadoboarna. Landtboarna utwalde på måfå och liksom ur högen till medtäflare mot den stormodiga konstapeln en bonde, Yilings-Eliad i Bro, fom just war den rätte, stor skytt och snäll smed, fastän han nu hade en till useendet dålig bössa, fom han dock sjelf gjort. Nå, fråga blef nu om hwem fom skulle skjuta först, Konstapeln eller Ytlins gar; men denne sednare utropade da: ära den, som ära bör — Staden skjuter först! Så stjöt Konstapeln då först, och träffade med sina 2:ne första skott det fivångans de målet, men hand tredje skott ait bumbel. Derpå framträdde Ytlingar och träffade med alla fina tre skott i pricken. Då blefwo Lisbysboarna mycket uppretade, mäst på Ytlingar; men denne, fom warit säker på segern och nog anat följderna deraf, hade sin häst till hands och jagade genast efter sista skottet fin wäg. — Sedan skulle man ftällpa stang, och derwid skulle landtboarna då börjas men nu störtade en bonde från Weskinde stången tre gånger få långt fom hang motståndare från Wisby mäktade. Diwer allt detta blefwo Stads-boarna få förs bittrade att de icke ens wille försöka att fafta warpur, utan skulle de nu mörbulta landtboarna; men då frams trärde en Brosbonde, fom fade, att han skulle ta fil keu af dem fom helst på rakan arm; då blefwo Stadss boarna häpna och wille ta till fötterna. Men prissdos marne, mwågarne och andra fredliga åffådare, fom bär ämnade få roligt och ej något gräl, trädde då emellan de twistande, få att parterna snart blefwo försonade och åter goda wänner. Snart war oc all sirid glömd: man smorde fig med de prisade Häftnäs-päronen och annan traktering och dansade och lekte sedan hela natten med största nöje. Alla dessa sålunda i fredslugnet och under lek upps öfwade fogel: och fräl-ffyttar woro minsann ett godt wärn wid fiendtligt anfall ; helst då allmogen (såsom 1788) på bwarje sockens befoftnad skickat 2:ne husbönder (från Fårö war det Steffan Broa och Olof Ringwide) till Wisby att lära sig exercisen för att sedan öfwa sockenfolket hems ma i wapnens bruk. Under sådana ledare exercerades då på föndagåsqwällarna: husbönder och drängar med egna gewär, men de 14 eller 15 års gossarna med storra flös rar. På hela Fårön bestods blott 40 eller 50 Eronos gewär, med mesfingå-plättar på rundskfolhwven, der Kung Carl den tolftes namn flod: det war sköna gewär med fem qwarters långa pipor — grofwa boningar —, men de slogo mwäl. Sålunda beredt till strid kunde folket och med hurtigt mod under ofriden ligga på utkik wid mwårds kasarna att speja efter fienden. J korthet är här nu påmint om hwad fom i fednare tider för krigosfolkets duglighet och öns förswar här blifs wit gjordt och föreslaget af Landets krigskunnige förmän, äfwensom hwad gamla folkminnen troget och med ftolts het förtälja om Gutarnas ständiga lust för wapenfärd och krigsöfningar. Må nu Gotlands inwånare meta hnan