Hans öga brann, som stjernan klart, Hans panna lyste underbart, Från skuldran spridde sig hans drägt, Som dimmorna för windens flägt, Och hafiigt flår en engel der, Så skön, fom Staparns himmel är. Ett fatigare ljus gick opp, Hwart hjerta slog af fröjd och hopp, Det war en oförgätlig qwäll Uti det goda folkets tjäll; Och skönare mar ingen fäft, Ty engeln blef hos dem fom gäft. Sen mången winter gjort fitt tåg, Jag fom en julqwäll dit och såg; De godas hydda fans der än, Od) deras soneson i den; Han hade börjat gråna ren, Och fatt till bords mid brafans sken. Det war så ljust, det war så gladt; Hans maka wid hans sida satt, Och barnaskaran rask och skön; Det war, som om de slutat bön, Det war, som om de hade trott Att i en helgedom de bott. Men högst wid bordet brann ett ljus, Det enda i de frommas hus, Dit ställdes mjölk och hwetebröd, Men ingen njöt dess öfwerflöd. Jag frågde hwems den platsen war? Den gode engelns, gafs till swar. J. L. Runeberg.