Gotlands tidning – 9 december 1859, sida 2

ångbåtar och telegraf; wi hafwa fatt folk-skolor igång, navigationö:ftola för sjömäns bildande, lånesbank och fandtbrufö:ffola inrättade till allmänna hushållningens utz weckling samt ett dyrbart ffol-hus i staden; flora allmäns na odlingar äro understödda och det wigtiga egocftirtet är ändtligen beslutadt; till handelns lifwande hafwa wi fått stora anslag för Wioby hamn, såsom och för landthams narna. Dertill hafwa wi fått flera goda och nitiska ems betsmän, samt under det bekymmersamma krigsåret 1854 haft nådigt besök och hägnande tillsyn af fal. Konung Docar sjelf; och nu sednast hafwa wi af Konungens huldhet haft ett förnyadt prof, då den nyfödde Furftesfonend titel, Hertig af Gotland, tydligen wisar, att wår lilla ö ej mera är glömd, utan högt wärderad. — Således hafwa wi Gutar, utom all lycka wi njutit gemensamt med det öfriga Fäderneslandet, outsägligen mycket godt, för hwils fet wi hafwa att tacka detta wälsignade och ärorika Kos nungahns, detta dyrbara trestal af lyckliga regenter, hmwils kas likar Swerige aldrig förr haft: derför war och fes sten i Söndags en werklig tadfägelfeshögtid. Men den war och derhos en glad hoppets högtid; ty wi äro fult förwissade, att Gotland härefter alltmer skall winna i förs kofran, wigt och samhällolycka. Högtiden war, såsom man fade, i allo lyckad: feftz salens enkla prydnader, musiken, belysningen och fångers na woro alla till nöjes och ej minst de tänkwärda, hjerta liga och rättframma ord fom yttrades i de många meds borgerliga skålarna och talen. Allt detta uppwäckte den på engång fosterländska, högtidliga och glada finnes-fläms ning, fom der då rådde och hwaraf minnet med def wiga tiga följder, hoppas wi, länge skall fortwara. — Dot, det wackraste och för framtiden wigtigaste af hela högtis den war, enligt wår tanke, att glädjen der delades af folk ur alla stånd, och isynerhet att flera män of Gots lands aktade bonde-ftånd der woro närwarande. Mer wälkomne än de fleste woro just bönderna, som ock woro belåtna och der trifdes godt; och hur skulle det wäl kunna annorlunda wara? Men, af alldeles oriktiga fambhälls begrepp, war det nu som män af allmogen för första gången woro med de s. k. herrarna på en folkländsk högs tid; och just derföre war högtiden wacker och framtidås wigtig, och derföre må wi om igen falla den en hoppets fest! — Ehuru Gotlands bönder warit ett fritt folk, förståndigt och wettigt, sjeljwa egt fin jord famt lagftifts ningSsrätt och länge haft bewäringås och mwärnesfeyldighet under till en del sjelfwaldt befäl, har, i följe af fordna tiders orimliga barbari, en hög friljo-balf städse fått upps rest mellan bonden och herremännen af alla klasser. Detta förhållande af högdragenhet, split och misstro — bär såsom på andra orter — har naturligtwis warit ganska olyckligt, alldeles owärdigt ett ädelt folk och mycket ffads ligt för allmänna trefnaden, störande för famfundsslytan, ja, wådligt för Fädernesdlandets styrka och bestånd. Men allmogen, i förra långa tider på tusende sätt af berres makten förtryckt och plågad, har haft fina flora skäl att misstro och hata de s. k. herrarna. Wi behöfwa ingas lunda gå tillbaka till de aflägsna tider af wåld, då böns dernas rätt och Frihet bärgades af Thorgny lagman, Ens gelbrecht, Sturarna, af folkeräddaren Gustaf Wasa och Konung Carl den Elfte; samma bonde-förtryck har i ganz ska många fall i det närmaste räckt intill sednare tider. Wi tala ej här om hwad allmogen med de öfriga fams hällsemedlemmarna under Fäderneslandets otaliga krig oh eländen blödt och lidit till straff och pröfning efter Guds outgrundliga råd; men om allt det wåld, de tunga börs dor, fom bonden onödigt fått bära för omilda konungars och dåliga herrars skull: detta lidande har warit både långwarigt och oförskammadt. Så eländig har allmogens och arbetarens ställning fordom warit öfwer Hela öfriga werlden och föga bättre uti Swerige. Dock kunde wårt folks frihet ej wara få ädel och trygg fom den nu år om detsamma ej också haft få många redliga och modiga förs swarare, oh dessa just bland herremännnen; men, faft dessa werkligen lyckats rädda solkets frihet och sjelfbestånd, hafwa de dock bland def ledare hört till undantagen: få och här på Gotland. Ty hwad skydd och förkofran har wäl Swenska allmogen i allmänhet och Gotlands särskilt samt def nåtmaste angelägenheter (med få undantag) för fina dryga ffattesbidrag och bördor haft af fina förmän; hwad fann och werklig upplysning om fig och fin fam2 hälls-fällning Har wäl bonden under tusenårig kristendom fått, hwarmed han kunnat förswara och bruka fina ur gamla och werkligen stora famfundserättigheter? fan det wäl förswaras att ett fritt, konstitutionelt folk med rätt och frihet från hedenhös ej blifwit bättre upplyst? Hur fällan har tidens s. k. lärdom befattat fig med och klart lyft ned till bonden, och hur oförsonligt har man ej mifs aktadt och förbisett hans dyrbara minnen af fång, saga, fornefpråt och gamla plägseder, hwilket allt wisserligen ej är att blogas för? Ej alltid har allmogen bland tjenftes mån och herrar funnit redliga och oegennyttiga förfwas rare, fom i och för dess skull upplyft, ledt och wärjt dens sammas rättigheter; huru fällan har från de högre Ela8s serna någon folkwän med förtrolighet stigit fram bland allmogen och gifwit fig tid, att, af kärlet till den och utan bizaffigter, taga def angelägenheter och bekymmer i betraktande och för att afhjelpa deha sednare? J frället har allmogen ofta blifwit plågad och misshandlad af dår liga, roffande herrar och fått dragas med wåldsamma och