LARS HAMBREUS. . Född i Enånger i Norrland d. 2 Aug. 1792. Död i Wisby d. 14 Nov. 1859. PMHinnesHuna d. 19 Nov. 1859. Nyss hans arbetsdag i ära slöts. Det stundade till qväll, Och han sökte ro och hvila i sitt kärleks-ljufva tjell. Då kom hastigt dödens engel. tryckte tyst den gamles hand: Kysste silfverlockigt hufvud, löste vänligt lifvets band. Kring hans bår stå barn och maka, badande i stilla gråt : Hård är smärtans kamp, när trogna hjertan måste skiljas åt. Redan i den hulda ringen sorgens tårar flödat nog. Den var rik en gång, den ringen! Herren gaf och Herren tog. Länk på länk der brast så plötsligt; barn och barnbarn, frukt och knopp, Moderns fröjd och faderns ära, ungdom, oskuld, framtidshopp Sletos bort från ömma hjertan, och i deras trefna bo Sorgen tog den plats, der glädjen thronat förr i vänsäll ro. Men vid dystra sorgens sida satte sig en engel snart: Som en harpoton var rösten, hennes anlet sken så klart. Ljufva ord och underbara gjöt hon i de sorgsna bröst, Och förgråtna ögon åter klarnade af hopp och tröst. Der satt fadern bland de sina, pröfyad, ödmjuk, vis och from, Tydde hoppets evangelium uti hemmets helgedom, Tills det kallnade, hans hjerta, —tillis det sönderbrast och föll, Sjelfva smycket, som den glesa, våna ringen sammanhöll. Kring hans bår står barn och maka — ej allena stå de der : För oss alla som en fader var ju patriarken kär! Och när allmänt väl det gällde; redde sig till fest vår stad; Främst bland våra sader stod han, lugn och rådig, lugn och glad. Derför bredvid barn och maka sörja vänner vid hans bår; I den bygd, han länge gagnat, ej hans minne fort förgår. Den, som i sitt kall har verkat oförtröttad dagen ut, Redbar, huld och tillförlitlig — han får ärans krans till slut. Till vårt land en främling kom han ifrån fjellhög nordanbygd, Utaf kärnfull stam en ättling: nordiskt slärdlös var hans dygd. Vår han blef, ban var, tillis döden bröt hans nötta vandringsstaf, Och den kärlek, här han vunnit, den blir — domen på hans graf, C. J. B-n.