Gotlands tidning – 28 oktober 1859, sida 3

(Meddeladt) Presterskapets aflöning på Gotland. (Foris.) Frågan om presterskapets aflöning, fom nu äger näs gon uisigt för fig att möjligen funna afgöras, är för närwarande otwinvelaftigt en af de mest angelägna frågor för landet. På det att wåra jordbrukare må sättas i tilljälle att bedöma huru tiondeutskylden årligen wäxer och deraf ins fe hurn nödwändigt det är att få denna afgift inom möj: ligast kortaste tid reglerad och en gång för alltid bestämd, måste man uppdraga en jemförelse emellan det tiondeqwan: tum, fom för någon wiss tid tillbaka erlades och det bes lopp fom för närwarande kan utkräfwas. Wi sakne miss serligen fullständiga uppgifter härutinnan och kunna blott lemna en aproximativ beräkning. — Den äldsta uppgift på hela tiondebeloppet i spannemål är måhända den af år 1693. Enligt densamma uppgick hela tionden, som då uttogs i strå eller räknades på äkern, till twåtusen och sjutiosju (2,077) tunnor till största delen råg. Detta qwantum synes wisserligen nog litet tilltaget, men gruns dar fig på presterskapets egen uppgift och torde förtjena affeende när man har fig bekant att uppgiften underftälldes presterskapets inbördes controll alldenstund wissa def ut: gifter såsom t. ex. bibeltryckstunnan borde derefter des stämmas, och att presterskapet den tiden ända till år 1820 hade fig ålagdt att årligen lemna noggrann upplysning om skörden inom landet såwäl till utsäde och afkastning fom till den öppna åkerjordens areal — ibland andra or: saker derföre att särdeles i misswäxtår det skulle wara bekant burn mycket spannemål behöfrde årligen inporteras. Landets hela afkastning (fronos och boställohemman lif: wäl undantagna) skulle således blott hafwa bestigit till omkring tjugutusen (20,000) tunnor råg och forn, wil fet fom sagdt synas något för lågt ehuru folkmängden då ännu ide öfwersteg 20,000 innewånare. — Det fak: nar icke intrasse att närmare granska de speciela uppgifter: na för hwarje pastorat, då deraf kan på wisst sätt slutas till jordbrukets olika framsteg på landet sedan 170 år tillbaka. Wi göre derföre ett utdrag angående förhållanz det t. ex. i medeltredingen. Dalbem pastorat lemnade i tionde 80 tunnor, Hörone 45, Gothem 70, Kräklingbo 38, Ostergarn 38, Sjonhem 25, Wänge 50, Hejde 50, Klinte 46, Sanda 70, Eskelhem 50, Stenkumla 36, Wall 56, Atlingbo 17 och Roma 63 tunnor. Man finner häraf ibland annat att Wänge pastorat, fom nu räknas till de swagaste lägenheter, ansågs då för tiden bland de mest eftersökta, och i allmänhet att ftrandfotnars ne warit mindre sädesgifwande, troligen till följe deraf att man ännu icke wisste att göra fig till nytta den nu mycket anwända släkesgödningen hwarigenom de i fig sjeljwa swaga strandjordarna uppbringats till bättre ars kastning. Men det man hufwudsakligen bör märka är att om en fixering af tiondeutskylden skedt för 150 år tillbaka och tiondegifwarne nu ide kunnat af: fordras mera än sem den tiden utgick, om oc det ofwannämnda medelbeloppet 2,077 tunnor fördubblats, så hade jordbruket nu haft en ansenlig börda mindre att bära. — För närwarande kan wäl antagas att hwarje helt hemman afkastar minst 100 tunnor säd, och detta gör öfver hela landet, Eronos och boställohemman undanz tagne, omkring ett hundrade och fen tusen (105,000) tunnor, deraf tiondedelen således skulle utgå med tiotusen fem hundra (10,500) tunnor. Sistnämnde qwantum — det mill i manlig tionderäkning säga: 710 tunnor på gård — skulle alltså kunna utfordrag; men i sjelfwa werket åtnjuter presterskapet troligen icke mer än sextusen fem