Gotlands tidning – 16 september 1859, sida 3

ket, hwilka redan äro så kännbara, att om wår Herre skulle straffa oss med ett misswextår, så komme säkerligen wåra jernwägosföretag att upphöra, ty hwar skulle man taga medel ifrån? Folket lider deck djupast af det behandlingssätt, som det får röna af sina mera lyckliga likar. På landebygse den, i de mörka skogarna, sker mycket fom en stadobo icke kan drömma om. Der finnas inga tidningar, som hålla tummen på wederbörande. Mycket barbari är derför rå: dande derstädes, och Gud hjelpe de makthafwande, när de en gång på den stera räkenskapodagen, stola göra reda för sitt fögderi. Presterskapet ech fronobetjeningen ha mycket på sitt samwete. Genom ett dylikt förfarande är arbetoklassens ställning här i Swerige få tryckande, att om den hade medel, och icke fosterlandskärleken hölle den tills baka, skulle säfert hälften ar befolkningen resa till Amerika. Besinnar man mu, att nio tiondedelar af hela folks mängden är sysselsatt mid jordbruket, få fan man utan öfwerdrift påstå, att tre fjerdedelar af swenska folket i mer och mindre grad lefwer ett werkligt slaflif, endast på det att den ena fjerdedelen skall få lefwa kräsliga och uts weckla en lyr, som drar renningarna ur landet, fom förs wekligar nationen, och fom på intet fätt är öfwerends främmande med nordens natur. Detta fan aldrig wara rätt. Somliga menniskor äro wisserligen skapade att bes falla och andra att lyda, men herrarna böra befinna, att de oc hafwa en Herre i himmelen. Med ofwanstående will jag för ingen del säga, att det fattiga jolket till fin moraliska menniska är ett tecken bättre än det rika; men det säger jag af min fulla öfs wertvgelse, att arbetoklassen lider en djup orättwisa, och att den högre klassen genom sitt uppförande är ett plås goris för allmänheten. Det blåser en qwäfwande wind från samhälleto höjder; det råder on falsk anda inom de högre kretsarne. Der lefwes i allmänhet öfwer tilgåns garna; bikupan har för många fjärilar och,drönare i sitt stöte. Arbetet och dugligheten aktad ringa. Den sanna förtjensten måste få tillbaka för bördan och kryperiet. Wi ha i många delar rättwifa lagar, men defa tillämes pas med ajfjcende på personen, och förfela derigenom fin bestämmelse. Penningen är den högsta wärdemätaren på tidens wåg, och för den måste äran och redbarheten wid alla tillfällen stå tillbaka. Detta werkar demoraliserande på folket, och upptäns der hat och bitterhet i deras finne, hwilket mången gång urartar till wåldobragder, fom gifwa de högre klasserna äl till rättwis klagan. Dessa borde likwäl i främsta rummet förbättra fig sjelfwa, innan de beskärma fig öfs wer massans dålighet, ty allt ljus kommer ofwanifrån och ite twertom, såsom de förmodligen skulle wilja. Det är wisserligen wackert, att inrätta jockenbibliothek och hålla wälgörenhetsmöten, men dermed är saken icke hjelpt. Det onda maste uppryckas med rötterna. De dryga ffattes bördorna måste lindras, om landet ide skall gå en alts för dyster framtid till möte. Det måste iakttagas en bättre hushållning med statens medel, och äfwen i i det enz skilta lifwet, ända från höjden till djupet af samhället. Det måste ske en grundlig reform i många af förmwalts ningens grenar. Men allt detta fan endast tillwägabringas genom en ändamålsenlig representationsförändring, der menniskan och icke allenast penningen har rösträtt. Allmänna ställningen skulle derigenom snart få ett annat utseende, ty Swerige är rikt i all sin fattigdom. Kungen skulle omgifwas af ombud, fom talade fannins gen; den medborgerliga andan skulle wakna till lif och werksamhet, handel och industri skulle gå rastlöst frams åt, med jemna och säkra steg; jorden skulle gifwa dubbel afkastning. Landet skulle icke långre sucka under fyra trångbröstade intressen; det skulle sammansmälta i ett stort och glädjande, som endast hade det allmännas wäl i sigte; Swerige skulle med tiden blifwa fritt, fjelfftäns digt och lyckligare än det någonsin warit. Wisby Zorgprifer d. 16 Sept.: Swete 16 3 16 rdr 23 öre a3 17 rdr tunnan. Hwetemjöl I rdr 87