Gotlands tidning – 23 juni 1859, sida 3

lär från handelsministeren, att anställa afgörande försök härom, emedan, på sätt cirkuläret förmälte, nyttan af salt, såsom tillsale till kreaturofoder, wore på intet wis ådagalagd ännu; och wid Agr:kulturrådets i Belgien nyaste förbandlingar yttrades att denna nytta wore gans sta twijwelaktig. Liebig bar likwäl redan utredt frågan i sina namns kunniga Kemiska Bresi. J det 27:de brejwet ägnar ban en särskild granskning åt de rön, fom bhåröfiver blifs wit anställda, och hwaribland finnas flera, wid hwilka den största wetenskapliga noggrannhet iakttagits. Slute följden är twåfaldig, och häraf kan man förklara nvistens fortsättning: begge de twistande partierna hafwa rätt, men ur olika synpunkter. Ar frågan om sädana krea:tur, fom gå på bete och sålunda befinna sig i ett slago naturtillstånd, få behöfs i allmänhet för dem intet salt, emedan de wanligen fins na allt hwad fom erjordras deraf såsom beständsdel i fjeliwa foderwärterna, och ide i det fria tillståndet öfwerlasta sig med mera föda, än de med biträde af rörelsen i fria luften hinna smälta. Helt annat åter är förhållandet med den boskap som stalljodras, och i synnerhet med den fom stallgödes: minfts ningen eller bristen på rörelse, under ymnig tillgång på foder, gör matsmältningen trög hos den, men salt uns danrödjer de för trefnaden menliga följderna. Liebig hänwisar i synnerhet till Bonssingaults omständliga försök, dem han förklarar för afgörande, klara och begripliga. Foder, boskap och afgångar mwägdes på Det noggrannaste, under omwerlande fodring längs re tid med och utan salt; naturligtwis kunde detta icke ste utan att de kreatur, som anwändes till rönen, hela tiden stalljodrades. Resultatet war, att salttillsatsen faks nade allt inflytande på daningen af fött, fett och mjölk; men på freaturens utjeen de och lynne wisade det en förmånlig werkan. Hos twå bland de dessa försök uns derkastade afdelningar, hwardera bestående af tre tjurar, fanns efter 14 dagars förlopp ingen skillnad i wigt och omfång; men utscendets olikhet war redan märkbar, äfs wen för en mindre öfwad blick. Håret hos de 3 tjurars ne, fom fått salt ibland fodret, låg tätt intill buden och war glänsande; hes de 3 andra, fom fått jamma slags foder och till lika wigt, men utan salt, stod håret ut och saknade glans. Under röneno fortsätining blef derna skilnad märkbar: hos de kreatur som icke fått salt blef håret slutligen lurfwigt, och föll at på somliga ställen, så att buden mar bar der; hwaremot de fom fått salt, bibehöllo sitt hår och dettas jemna glands. Jcke mindre skiljaktighet röjde fig i lynnet. De 3 tjurarne fom fätt salt, arstucko märkbart genom sin liflighet och fin ofta röjda parningodrift ifrån de 3 andra, som utmärkte fig ges nom sin liknöjdhet för parning och fin tröga gång. — Det är onmvinvelaktigt — anmärker Bonssingault — att de 3 med saltadt foder underhållne tjurarne skulle ägt ett förmånligare marknadopris, än de tre andra. Hörtöken — yttrar Liebig — äro i bög grad upplyjsande. Hoo de tjurar, hwilka blott fått få mycket salt, som fodret innehöll, war denna salthalt otillräcklig för de obrukbara bestandodelarnes afsöndring; för en mängd ämnen, hwilka utom kroppen wäcka eckel, fattades trangs portmedel: beta dessa djurs kropp — blodet, kötlet och alla safterna — woro syllda dermed; ty utsidan återfpegs lar insidans tillstånd. De andra 3 tjurarne åter, som dagligen fått salt, förblefwo friska, oaktadt den föga naturenliga lefnadeordning, för hwilken de woro utsatta under vmnig tillgång på föda och brist på rörelse; deras blod förblef rent och passande för alla näringsförloppets ändamål; i saltet erhöllo de ett kraftigt och under de gif na förhållandena oumbärligt medel emot de yttre oms ständigheternas helsostörande werkan; hwaremot de 3 ans dra, i afseende på anlaget för sjukdom, liknade en med eldfängdt bränsle wäl proppad ugn, för hwars uppflams mande i full låga blott en gnista fattas. Saltet werkar ide köttbildande; men det upphäfwer skadan af de omständigheter, som under det onaturliga gödningstillståndet fälla fig till köttbildningen; och nyttan häraf fan icke skattas för högt. (T. för Landthush.) GÅressada. — 2 8 OO .