Gotlands tidning – 21 april 1859, sida 3

Jag har motstått pappas böner — och jag skall motstå allt. . mitt hjerta blöder dock när man vädjar till detsamma. Ack, om man vore hård och bitter emot mig i stället, deraf skulle jag ej lida hälften. — Louise visste nog detta hon, och aktade sig derföre att begagna sådana vapen. Emellertid förmådde kanske också Louise i denna sak mindre än vanligt öfver vännen derigenom att hon ju nyss sjelf begått en handling, hvilken af allmänna omdömet säkert skulle anses lika så mycket — om ej ännu långt mera excentrisk än Alidas, ehuru fullkomligt motsatt denna. Louise försakade för en verklig kärleks skull sina förhoppningar om jordisk sällhet för att evigt kunna se sin skönaste ungdomsdröm i Jika ren och idealisk glans. Alida deremot gick att för en inbillad kärlek försaka all verklig lycka. Hvem af dessa två var väl mest öfverspänd? Den ena insåg klart att hon offrade sällheten, men gjorde det i tanke på möjligheten af att drabbas af en olycka, den hon ansåg ännu större än detta offer; den andra åter hoppades väl bli lycklig, men var dock fast besluten att gå framåt på den bana hon föresatt sig, skulle hon än bli olycklig. Tänkte väl Alida på Louise sjelf under det att denna försökte inverka på Alida? vi veta det icke, men hafva dock skäl för den förmodan att några reflexioner häröfver påtvingade sig henne. Till Louise yttrade hon emellertid intet ord med hänsyftning härpå. Detta förbjöd henne dels grannlagenheten och dels åsigten att hvar och en i hjertats frågor allena bör följa sin egen öfvertygelse; ja, detta förbjöd henne också öfvertygelsen att Louise talade af den mest uppriktiga välmening, ömhet och vänskap för Alida.