Gotlands tidning – 21 april 1859, sida 2

— Och nu Herman — sade Alida — låtom oss ej tala derom vidare... qvinnans kärlek bleknar ej, den motstår hvarje storm, den är ett evighetsmonument i hennes hjerta, den utgör själen, lifskraften i hennes varelse. Alida hade rätt; så förhåller det sig med den verkliga, den från illusioner renade kärleken. Den vacklar ej, den ramlar ej, den står fast och orubblig, leende åt förgängelsen, ty den är ett evighetens barn, som af tidens vexlingar är oberoende. — Och nu Herman — fortfor Alida — måste vi skiljas. — Ja, men på Edslunda kunna vi väl träffas? jag kan resa dit. -Nej, nej Herman, vi brefvexla ej, vi träffas ej . vår kärlek är oberoende af tid och rum; och detta skall just visa att den är prolhaltig. Om Alida älskat verkligt, månne hon skulle sjellvilligt hafva dömt sig till denna försakelse? vi tro det icke. En Louise Bergen kunde det, men hade Alida älskat så som Louise skulle hon ej kunnat det. Nej, hon hade då för ett ord af den älskade trotsat allt, hon hade ej allenast icke låtit någon mensklig makt hindra sig från att lofva honom kärlek och tro, men lika litet hade hon gjort afseende på något för att muntligen och skriftligen med honom utbyta sitt hjertas tankar, ty från den stund hon i sanning älskat, hade också den älskade varit hennes sol, hennes verld — ja, uteslutande hennes allt. Alida handlade emellertid rättast så, som hon gjorde, under närvarande förhållanden. — Men handlade hon väl så i känslan af pligten mot föräldrarne? nej, hon hemtade äfven nu stöd af illusionen, ty för denna pligt skulle hen ej kunnat nedtysta hjertats röst. Med en känsla nästan af lätthet sade Alida Herman farväl — såg honom aflägsna sig. Detta tillskref hon en