Gotlands tidning – 21 april 1859, sida 2

Nörande Professor Lindgrens Kyrtliga Uppsatser. Wi hafwa meddelat utdrag ur dessa uppsatser emedan de wisa en af Swenska Statskyrkans mera framstående representanters öppna och äfwen genom andra tidningar framlagda åsigter i de religiösa frågorna, och wilja nu ej underlåta att, å andra sidan, i tidningen till en början införa ett utdrag af Aftonbladets omdöme öfwer samma uppsatser. De öfriga delarne af hans (Lindgren) Kvrkliga Uppsatser, i hwilka han dels närmare utwecklar fina nylutherska doktriner om sakramenterna, dels ingår uti förswar för de många werldsliga och politiska funktioner, som hos oss äro förenade med det presterliga kallet, dels förordar en utwidgning i konsistoriernas makt wid tillsättandet af pastor —en icke owigtig sak för prelaturen! — dels ålwen, till äfwentyrs ide ogrundadt, wänder fig mot den tortliga wertsamhet, fom utöfwas af den fosterländska söreningens emissarier, m. m. förbigå mit, för att ej allt för mycket förlänga wår artikel. Men ett funna mi icke lemna alldeles owidrördt. Han redogör, sjelj ledamot af bibelkommissionen, för de orsaker, jom gjort, att denna redan år 1772, således för nära 100 år tillbaka, tillsatta kommission ännu icke hunnit fullborda fitt arbete, samt framkastat derpå den frågan, buruwida någon fnar fullbordan af detsamma nu är att emotse. Härpå gifwer han till swar: Hwarken kunna wi sjelfwa göra oss, eller anse oss tillständigt att förespegla församlingen en sådan illusion, besynnerligen i fråga om gamla testamentets poetiska och profetiska böcker; ty en öfwersättning af dessa, fom skall flå i jemnbredd med wår tids filologiskt-exegetiska ståndpunkt, måste, till följd af de stora frams steg orientalisk språkforskning, textkritik, etnografi och naturbeskrifning sedan Luthers tid gjort, på mångfaldiga slällen blijma den lutherska få olik, att endera skall af den fromma ens falden misstäntas för afsigtlig förfalskning, tron på owanskligheten af det uppenbarade ordet til föga fromma. J sanning en ganska wigtig och intressant upplysning! Här fe wi skälet, hwarföre bibelkommissionen icke kommit och icke kommer till stånd med fin bibelöfwersättning. Folket får ide störas uti fin fromma enfald. Resultaterna af de lärdes forskningar få ide komma sörsamlingen till godo. De lärda sjelfwa skola wara ett slags dubbelmenniskor, som, under det de såsom kyrkans män predika en lära, såsom lärda hylla en annan. Det är blott genom skarande, genomgripande revolutioner, såsom då utt flera länder plötsligen reformationen infördes, man will förunna den ftora mängden att göra något nytt steg på fin odlings-och utwecklingsbana. Emellertid, om detta fan lända till någon fördel samt till förtroende och heder för upplysningens egentliga målsmän, det är en annan fråga.