Gotlands tidning – 15 april 1859, sida 3

par... hvarför bäsvar jag så?... jag känner jag vexlar färg immerfort ... huh! jag fryser... ja någon kommer ... Jag hör det är han... Verkligen hördes steg — tunga steg — trappan togs uppför i ett par steg; dörren öppnades häftigt och i ett nu stod Herman Ellert framför Alida. Onekligen såg den unge mannen -åtminstone vid första påseendet — bra ut; hans gestalt var hög och temligen satt, pannan öppen, ögonen stora, mörkbruna — hår och mustacher hade samma färg — men betraktade man honom närmare, fann man snart att detta ansigte saknade allt uttryck af själ och intelligens, blicken var slö och intetsägande, draget öfver munnen utvisade hårdhet och envishet; föröfrigt talade detta utseende om såväl dumhet, som dennas vanliga söljeslagare — egenkärlek. Tillförene hade äfven Alida funnit honom sådan; numera skådade hon honom genom illusionens prisma. — Goddag Alida! huru mår du? har du talat vid din far? Med dessa ord slog Herman sig ned på en stol vid Alidas sida. — Ja, Herman — sade Alida, som fann för godt endast besvara den sista frågan — jag har talat vid pappa. Nåh, hvad svar fick du? Tyvärr! detsamma, som du sjelf. Herman. — Det var väl fn ock — är gubben så obeveklig! hvilka skäl anför han. — Dessa lörbigå vi, — de härflöto från ett ömt och kärleksfullt sadersbjerta — jag vet det väl — och hård var striden... — Hvad — asbröt Herman — du lät väl ej öfvertala dig Alida vill jag hoppas... -Om så hade varit, hvad hade du då sagt? -Alt jag aldrig kunnat förmoda det du var så van