Gotlands tidning – 15 april 1859, sida 3

helmodig, så svag... men jag kan väl icke tro... — Frukta ej Herman — inföll Alida — jag har en gång lofvat dig trohet; jag bryter ej ett löfte; och mitt bjerla är ju på din sida Herman och då kan du ju vara lugn. Jag älskar dig Herman, jag har losvat att blifva din... ingenting i verlden skall kunna förmå mig at! återtaga detta löfte, utan det allena att jag fann att du ej längre älskade mig; silänge du detta gör, kan du fast tro alt jag icke ändrar mig. Herman finner du ej att jag måste älska dig bra mycket för att kunna handla tvärt emot pappas vilja? -Jo, det tror jag väl; också vet du att jag älskar dig så högt, ja, dyrkar dig Alida. — Och skall du alltid älska mig så Herman? — Det var en fråga det; nog kan du väl begripa det. — Skull ingen vexling blekna denna kärlek? Nej, Jag har aldrig älskat någon annan än dig, och skall aldrig kunna älska någon annan det är tvärsäkert, men du sjelf, skall du aldrig svika mig? du vet min älskade Alida att jag aldrig kunde uthärda det; nej jag kunde ej lefva utan dig. — Öfver min trolöshet Herman skall du aldrig få skäl att sörja. Jag blir dig nog trogen jag — tillade hon tankfullt. — Godt min flicka! men hur skola vi nu ställa oss? skrifva skola vi väl... Louise Bergån kan väl åtaga sig brefvens fortskaffande. — Nej älskade Herman! det skulle Louise säkert ej göra. — Så —å — hvarför icke? Ni äro ju så goda vänner. — Jo, just derföre alt vi äro goda vänner tror jag ej hon vill ha med denna sak att skaffa, emedan hon ogillar den. (KaAarteo N