Gotlands tidning – 15 april 1859, sida 2

en nyck, ett misstag. — Att så ej är, goda mamma, skall tiden utvisa. — Jag vet allt för väl, svarade fru Willman — att det skulle ej tjena till det ringaste för mig att vidare orda derom, och derföre gör jag heller inga försök, ty jag vet de voro fruktlösa; dessutom hoppas jag, att du väl snart vaknar ur denna illusion. Tigande lemnade Alida rummet. Fru Willman styrde sina steg in till sin man; denne satt der sorgsen och begrundande. Fru Willman gick fram till honom, klappade honom på axeln sägande: — Så min guhbe lille! oroa dig ej vidare öfver denna sak, tro mig det går väl öfver, förr eller sednare sinner hon sin dårskap; men när hon fått något i sitt excentriska hufvud, så tar ingen annan bort det... men låt henne hållas sålänge. — Nej Elise! jag tror nog att hon vidblilver sina en gång fattade tankar; hon har nu fullt och fast kommit på den ideen att hon tycker om honom; påtagligen är det inbillning, men erfarenheten visar att inbillningar kunna vara starka nog. — Åhja, men de försvinna dock omsider; han kan ej ännu gista sig och innan dess kan mången hvälining ske. Vårt bästa råd är att göra så liten affär deraf som möjligt, ty motståndet endast eggar Alida; jag känner henne nog jag. lÅtom oss ej vidare tala om saken, utan öfverlemna den åt tiden, så förfaller den nog af sig sjelf. — Ja, du tror så du, men säkert är, att så länge hon qvarblifver i den här inbillningen, bindrar den henne från att fästa sig vid en bra karl. i — IIivem vet huru länge hon skall bli qvar deri; kanske upphör den förr än vi våga hoppas; sjelf måste hon komma till insigt af sitt misstag, med mindre blir