MU AS VIPTVIE YIT —4 11071 171 I — 4 OC UU 1114170 eb MM Cm honom öfverlägsen. -Hvari då? ej har jag några bättre egenskaper än han, litet kunskaper kanske, men hans äro vida mera reela. — Du vill ej se ... kom i håg Alida huru qvinnan höjes eller sänkes genom mannen. En bildad man skulle kunna höja en obildad qvinna till sig, men deremot, om det vore tänkbart, att en bildad, upphöjd qvinna kunde älska en rå och obildad man, så skulle hon likväl ej kunna lyfta honom till sig, utan hon sjönk i stället ner till honom, ty det är henne medfödt att vilja sluta sig till honom; väl är det sannt att en god och älskvärd qvinna kan inverka på mannen, men då måsto denne vara i grunden god; och icke heller får då hon vara vek, som du, och icke han, som Herman vara envis och despotisk. Tro mig Alida, du skulle bli alldeles förtryckt... en verklig slafvinna, ty sådana karakterer, som Hermans skola beherrskas annars blifva de tyranner; och som du ej eger hvarken mod eller vilja att beherrska honom, blef det i stället du som blef kufvad. Det är visst bra och tillbörligt alt vara ödmjuk och eftergifven mot en man, som förstår värdera det, men mot en annan är det nödvändigt taga sin person i säkerhet, annars blifva sordringarne allt större och större — och slutligen så stora att de ej med bästa vilja kunna uppfyllas. 0, Alida — hvilket elände för dig, om du blef hans meka, hvilken gränslös olycka — timlig viss — och dess följder äro oberäkneliga, ja, de kunna sträcka sig bortom sjelfva evighetens gränsor; och sedan också, hvilken sorg för oss dina vänner, hvilka sett så många herrhga själsblommor hos dig uppspira, att skola se dessa förtrampas och dö; vi, som sett dig lågande för allt skönt, ädelt och stort, skulle se vår älskling nedsjunka i stoftet; ty Alida, så blir det, om du fullföljer din föresats... jag försäkrar dig det. s — Louise! jag älskar honom, jag känner det nu klart. — Du gör det icke. Goda Alida, huru fasansfullt skulle det ej vara att försent finna det du bedragit dig. Du har ännu ej älskat; det återstår dig således, det är lika visst, som att du ej älskar Herman. När denna känsla hos dig en gång vaknar, blir den säkert mera häftig och glödande än hos de fleste; tänk dig Alida, om den först då vaknade när du med oupplösliga band vore fästad vid honom ... Du skulle ej härda ut något sådant, utan duka under för qvalen, ty du hade intet stöd, ingen kraft att stå emot med, den hade du förverkat i och med detsamma du mot ditt bättre vetande bortkastade hela din framtid. Omöjligt är att beräkna allt, som skulle bli följden af denna förening, ehuru man ej behöfver ha någon profetisk blick för attse mycket deraf. — I dag målar du i bra mörka färger; det gör mig ondt Louise att jag ej kan lyssna till dina råd. Ehuru ofrivilligt, har du för mig gjort klart mycket, som vid din ankomst var dunkelt, du har gjort mig en stor tjenst dermed. — Skall du då ej låta öfvertyga dig af de mest solklara skäl, de mest gripande bevekelsegrunder? -Nej, jag älskar Herman, jag har nu lärt förstå mitt hjerta. -Säg missförstå, ty det är det rätta ordet. — Nej, nej Louise, jag blir Hermans maka — och du skall få se — också hans lyckliga maka; jag får ett eget trefligt hem, en make som älskar mig så högt, hvars hjerta aldrig klappat för någon annan än mig Du Louise skall ofta komma till oss, deltaga i vår sällhet och glädjas öfver att dina dystra profetior ej gått i fullbordan. — Deröfver skulle jag visst glädjas, men tyvärr kunna de ej blifva utan uppfyHande, om du ej låter säga dig . Alida, skall jag väl för första gången förgäfves bedja dig om något. -Upphör att söka inverka på mig, ty jag känner att dina ord äro förspillda. Du vet att har jag en gång fattat ett beslut, så utför jag det; har det blott en gång bhfvit mig klart huru jag bör handla, sedan är jag lugn och kan intet hindra mig att gå framåt mitt mål; det är blott under ovissheten och dunklet jag vacklar; från denna stund är det min själs fasta beslut att tillhöra Herman, och derifrån skall intet i verlden kunna hindra mig, ja, honom skall jag för alltid tillhöra, såvida ej den dag skulle komma, då han fann mig umbärlig för sin lycka. Emellertid är han fjerran från att ana mitt beslut, tv nästan utan hopp gick han nyligen djupt bedröfvad härifrån ... det var ingen tillfällighet att du kom, en högre makt hade så beslutat. — Nej, en olycklig slump vore det, om jag såmedelst bidragit till ditt osaliga beslut... o, hvad skall jag mer säga, mitt ordförråd är uttömdt ... Alida minnes du några ord af tänkaren, Thorild, dem du för ej längesedan med enthusiasm uttalade: alngen ohelig eller helig nyck kan göra en förening, som icke naturen sjelf har gjort, ehuru det ser ut som allt sammanbundet vore förenadt, men skilnaden är oändlig mellan inre enhet och utvärtes band, mellan ok och harmonia Mellan er kan aldrig bli mer än utvärtes band — och det blir sljektligen blott ok, emedan det evigt aldrig kan bli harmoni. Alida, på djupet af ditt hjerta medger du säkert att det förhåller g så, som jag sagt. — Louise, älskade Louise, låtom oss ej vidare tala i I detta ämne, ty det blir ändå vid hvad jag sagt.