— Hur kan du sråga sa? tror du, alt Jag utan Kärlek skulle kunna taga ett så afgörande steg. — Du gjorde det, om du förenade dig med Herman. — Lugna dig Louise, ty blir det mig ej klart alt jag älskar honom, då kan jag ej räcka honom min hand. — Det lugnar mig ej, ty faller det dig in, så kan du nog inbilla dig älska honom. — Tror du man skulle kunna inbilla sig något sådant? — Ja, det tror jag helt visst du skulle kunna — och med mindre än du detta gjorde, skulle du aldrig — enligt ditt yttrande nyss — kunna tänka på en förening med Herman ... men låtom oss lemna detta ämne, det är så ledsamt; och vill jag ändå hoppas att det ej är ditt fulla allvar. Säg mig att så ej är. i — Nej Louise, det kan jag icke. Tvertom! ju mer jag tänker på saken, ju flera skäl finner jag för mig att just med allvar tänka derpå: jag är hans första, enda kärlek; länge och troget har han älskat mig — och huru har jag icke skämtat öfver dessa känslor: — Och tror jag verkligen du gjort klokast i att alltjemt behandla denna sak som ett skämt såsom tillförene. — Nej, så kan jag numera aldrig behandla den. 0 Louise, du kan ej tro huru vältalig Herman blef då han beskref sin kärlek, han talade om huru jag varit föremålet för den, sen barndomsdagar. Han bad mig så innerligt blott om en stråle af hopp, han sade, att utan den, kan han ej lefva; jag led verkligen, ty i den stunden tyckte jag ändå det föreföll mig omöjligt att kunna besvara hans böjelse; och det plågar mig alltid att se någon olycklig. — Du är ännu ett barn Alida. O, huru ofta föra ej karlarne ett sådant språk, men erfarenhet visar, att de trösta sig lätt nog... kärleken blir i våra dagar allt mer och mer prosaisk; och i alla fall, vore Hermans sorg än så verklig, så finner du väl sjelf, att det vore att gå för långt i medlidande om man i en sak af så oändlig vigt, som den, hvarom nu är fråga, låta detta inverka på sitt beslut, Väl vet jag, att du ofta låtit öfvertalanden förmå dig till det, som varit dig motbjudande, men betänk Alida, att här gäller det hela din framtids ve eller väl -— och här går det sannerligen ej an, att du är döf för förståndets klara röst. Älskade Alida! tillslut ej dina öron derföre — utan öppna dess ögon till att se, huru förfärligt illa du handlade om du, af hvad skäl det än vara må, drog i betänkande att ej ge Herman afslag. Ej känner du — och aldrig skall du komma att känna en skymt af sympathi för honom. — Louise, hans kärlek och trohet rör mig djupt. Tror du väl att en oädel, eller ens en hvardaglig menniska skulle kunna älska så? — nej Louise, säkert icke; på djupet af Hermans själ finnes poesi. — opå djupetk — ja, då måste den verkligen ligga så djupt förborgad att intet menskligt öga kan upptäcka den. Jo, endast kärlekens — inföll Alida. — Nu börjar du bli ohjelplig Alidda... -Har ej Herman flera partier? Hvilka då? kände jag dig ej så väl, skulle jag tro, att du räknade hans rikedom (ty hans far Prosten Ellert lär ju vara rik) till dessa — eller hans utseende... — Ja, du känner mig nog Louise för att veta att ingen beräkning kunde bestämma mitt val, nej, hade han varit obemedlad, , hade jag ej så länge betänkt mig, ty då hade ingen annan kunnat tänka, att jag handlat af beräkning; och hvad hans utseende vidkommer så ... man såger ju att Herman är vacker, ehuru jag just ej kan tycka det... men du vet väl Louise, att det ej är mannens skönhet, som verkar på qvinnans hjerta. — Ja, åtminstone är det klart, hvad som nu verkar på dig och det är din egen inbillning och i den kan du se Herman i hvad dager du vill; jag är säker på att du till och med skulle kunna i honom se ett snille, oaktadt han är allmänt erkänd såsom mer än lofligt inskränkt. — Det är misstag; Herman har godt husvud ... och du tror väl ej mig vara nog ytlig för att ej föredraga det verkligt redbara. — Det betviflar jag ej att du i grunden gör, men nu är förhållandet det, att Herman ej ens är en praktiskt duglig menniska ... vore han det, om föröfrigt en än så hvardaglig, men blott en god och redbar ung man, så kunde det nog bli bra; men han är det ej. — I dig Louise har han då ej fått någon försvararinna, så mycket mera skäl för mig att bli det. — Ja, du blir då verkligen den enda, ty ännu har jag ej hört någon, som ej tyckt honom vara högst obehaglig; så är allmänna omdömet och den gången är det med verkliga förhållandet öfverensstämmande. — Såå, är det allmänna omdömet... jag har lust att visa huru föga jag är beroende af andras tycken. Ingen tycker om Herman har du sagt; men Herman, du skall ej få skäl att klaga ... Alida vill ersätta dig alla andras kärlek ... hon vill söka belöna din trosasta tillgifvenhet ... hvad rör oss väl verlden och dess omdömen... vi skola blifva lyckliga andå. .. i en skön natur vilja vi uppslå vårt tjäll — och lefva helt för hvarandra. — Arma Alida! hvad jag beklagar dig om det så blef, hvad du blef gränslöst olycklig... o, Alida! hvilket lif vid hans sida... Ack, ditt hjerta skulle förfrysa, det skulle vissna bort. du med din svärmande. ömtåliga och fin