Gotlands tidning – 1 april 1859, sida 2

ö bj — ft Tttticc satt dl t ssstuld sor underwisning, resor till hufwudstaden, vivre derstädes o. s. w. Hon har påräknat att efter slutad kurs funna erhålla en plats i fame hället fom hon är muren, för att deraf ega fin utkomst och för att med sin talang gagna och glädja en större krets än familjens. Efter år af mödor, förjakelser, mås hända förödmjukelser, har hon slutligen hunnit att aflägs ga skicklighetoprof och hon har wisat en så stor insigt och duglighet i sin konst att hon af en akademi erhållit det utmärkta betyget: med beröm gorkända kunskaper. Lycks lig och glad i föreställningen att ändtligen hafwa hunnit derhän dit qwinnan desswärre alltjör sällan hinner här i landet, der hon nemligen fan förwärfwa en sje liständig utkomst, utan att just wara slafwisk eller blifwa betald som en trälinna, går hon att hos landets konung anhålla om tillåtelse att söka ett embete, hwartill behörig myns dighet förklarat henne kompetent. Konungen frågar erkes biskopen hwad göras skall, och nu har saken kommit just i rätta händer. Hans Helighet Reuterdahl, annars känd för sitt till och med sliskiga smek mot qwinnor, will ej höra talas om att en arbetarinna i konsten erhåller rättighet att försörja sig genom ett embete. Måhända frukz tar den stele prelaten, att förtjusande qwinnor i kyrkans tjenst, wid orgeln, i fången, skulle funna göra sjelfwa de bögwördiga yra i peruken, komma dem att glömma både ingångospråk och ämne, skaffa dem strapor och fuspenfios ner på halsen och kanske till slut komma statskyrkans ispalats att tina upp samt förwandlas till mår, grönska och blommor, ty mid en dylik förwandling komme ju pres laterna sjeljwa att rinna bort fom orena wårflöden, och det wore måhända obehagligt. Eter har Hans Helighet månne aldrig besinnat, att qwinnorna redan inträngt inom ecklesiastikdepartementets helgade område? Har Hans Helighet glömt att en stor del af folkskolorna skötes af qwinnor, hwilka twifwelsutan subordinera under ectlefiazs stikministern? Har Hans Helighet glömt, att den enda minneswärda och wackra wäg, hwarpå Hans Helighet sjelf kommer att gå till odödligheten, är banad af en qwinna, Amalia Lindegren, som utfört ett så magnifikt porträtt af H. H.? Har H. H. förgätit, att wår stora sångerska Jenny Lind, liksom Fredrika Andree, gjort swenska namnet mera kändt och äradt i hela werlden än Hans Helighet sjelf och hela elerus comitialis på köpet, hwars ryktbarhet, med ett och annat enkelt undantag, är af temligen twetydig art, ja hwaröfwer ätill och med turs tar och katoliker ömkas. Dock, man får ej, fom ords språket säger, söka efter hår på den stallige, ej flatåmans nawishet af den, fom naturen ämnat til perukmakare; men sorgligt är, att råheten och kärlekslösheten mot qwvins nan, liknöjdheten och föraktet för henne och hennes fams hälloställning än i dag skall finna förswarare på famhäls lets höjder. När fall den tid gry, då regenterna ej längs re lyssna till detta för andra få hemska eko af läten från medeltidens nattugglor? När skall den förtrampade qwvinz nan, denna blomma, hwars doft mi få girigt inandas, men hwars hjerteblad wi så barbariskt sönderplocka, få i frihet och skydd nafurenligt utweckla fig och sprida fig i den jordmån, der hon bäst trifwes. När skall hon mwårs das af andra än groswa prelathänder? När skall hon en gång blifwa behandlad som menniska och medborgarins na på en gång? Jcke jå länge junkrar och prelater regera l För wår del måste wi i få måtto beriktiga det offis cielt meddelade afslaget i afseende på examensbetyget från Kongl. Musikaliska Akademien, att M:ll Elfrida Andrse, fom i hopp att funna gifva få mycket mera stöd åt fin underdåniga anföfan, förlidet år, efter ett års ytterligare studier inför Kongl. Musikaliska Akademien, förnyade fin orgelntftzeramen, då erhöll, i stället för sitt förra betyg, med beröm godkända Funffaper Akademiens högsta betyg,berömliga Funffaper eter laundatur, således högre än manspersoner i denna examen wanligen erhålla, Hon kan således hafwa den negativa uppmuntran, att icke bristande kunskaper kunnat föranleda det Kongl. — Erkebiskopliga afslaget. Ett bewis på märkwärdig inkonsequens hos regerins gen, i anfeende till erkännandet af qwinnans rätt och mens niskowärde medförde sednast hitkomna post, då Poftz och Jnrikes Tidningar offentliggjorde följande: Sonal. Maj:ts Nadiga Förordning, angående utmids gad handelsrätt för qwinnor; Gijfwen Stockholms Slott den 11 Mars 1859. Wi OSCAR, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung, göre weterligt: att Wi, med anledning ar Rikets Ständers underdåniga frams ställning och sedan Wårt och Nikets Kommerskoslegium blifvit hördt, runnit godt att, utan rubbning uti den åt qwinnor, enligt Handelsordningen den 22 December 1846, redan medgifna rätt till handels idkande, i nåder förordna som följer: Qwinna, som är Swensk undersåte och uppfyllt de i Handelsordningens I 1, litt. a. stadgade rilfor, wore bes rättigad att, i den ordning 8 24 och 25 föreskrifwa, erhålla tillstånd ej mindre att, mot iakttagande af de i 8 15 mom. i bestämda förbindelser, i stad och å rikets marknader idka minuthandel med alla de i Y 2 mom, 3 tillatna waror, än äfwen att, under i allmänhet stadgade förbehåll, salubod å landet anlägga; — dock att qwinna, som år gft ej ma ifrågawarande handelsräffiabeft fåfpa