Gotlands tidning – 24 mars 1859, sida 3

Hwarjehanda. — Fårskinnsfällen, juridisk twistefråga, afdömd på wers. En sällsam twist förewar en gång, för lång, lång tid tillbaka, inför en Häradsrätt i Finland. Saken har för of blifvit sålunda berättad. Till den wanliga uts styrseln åt bondbrudar i landsorten hörde den tiden, bland annat, en fårskinnöofäll, hwarmed äfwen den alldra fattigafte måste wara försedd ifrån hemmet. Bonden Arel Hindikka erhöll ite någon sådan med fin hustru Sofia Pöyhönen, hwilket, flera år efter bröllopet förans ledde honom att börja process med swågern Gabriel Pöpys bönen, fom war gäftgifware. Den dom, fom fäldes i detta mål, befinnes wara affattad på rimmad wers och har för fin märkwärdighets skull blifwit till redaks tionen för detta blad benäget infänd.) Den förlorande parten, gästgifwaren, lär enligt sägen ide warit nöjd med domen, utan wädjat til Lagmanorätt, men målet blef der i godo bilagdt. Utflag: Som Arel Hindikka, fast gift i många år, fin längtan efter fäll ej dämpa mer förmår: och hustrun, fom med den bordt wara wäl försedd af goda fårskinn och af nödig höjd och bredd, likwäl ur mammas bo förutan sådant plagg gått ut och icke ens haft minsta hårigt ragg fom kunnat bära namn af ortens nahkanen, ehuru landets sed, jom icke osed år, bestämdt af bondesbrud en sådan skatt begär; alltså skall hennes bror, Gästgifwar Pövhönen, som i sin faders bo ännu förblifwit qwar och dertill sig förbundit har, förutan prut och knot sin syster wäl förse med lnden färskinnojäll och öfwertyg derte; men skulle Pöyhönen dermed ännu förhala, så måste han derför med pennihgar betala Twå Rubel åttifem femsjundedels kopek i Ciljwer, blanka få, att ej det minsta swek i stämpel eller kant må kunna förefinnas, och fred i denna sak fullkomligen få winnas. Den som den lidande mot orättwisa hägnar, åt den jag denna dom nu härmed öppet ägnar. På Härads-NRättens wägnar: N. N