Gotlands tidning – 24 mars 1859, sida 2

erpötrt TIN Rybhland om Pohlen til det ofriga Europa. Kyrkliga upysatser af Prof. H. G. Lindgren. Efter tidningen Ilpsala meddela wi härmed det märks ligaste af hwad fom förekommer uti dessa uppfatfer, fom afa handla dagens meft brännande religiöfa frågor. Sedan förf. widrört det nyrationalistiska åffådningås och predikosätt, hwartill den fransyska revolutionofilosofien i början af detta sekel uppmanade alla civiliserade länder, fortfar han sålunda: Det är med namnet conventikel enahanda förhållans de fom med det närslägtade namnet Läfare. Båda hafwa länge warit och äro ännu, både med och utan skäl miferes diterade och behöfwa närmare firerad till de begrepp, man i dem will inlägga. Båda hafwa nemligen blifwit lika missbrukade, oh ite sällan begagnade såsom oqwädings: ord, med hwilka hånet och religionsföraktet welat bränns märka den Christliga fromheten. Har en gudfruktig huds fader till huslig andakt omkring fig församlat sitt huss folk och fina fränder, och till Bibelläsning, bön och fång anwändt en sabbatsqwäll, eller någon annan ifrån dagens släp ledig stund, straxt har lättsinnigheten på en sådan sammankomst tryckt conventikelns namn, för att göra den rätt förhatlig och kyrkowådlig, oh åt samtliga dererti deltagande gifwit spenamnet Läsare, för att derigenom stämpla dem såsom swärmare och skenhelgon, och någon gång till och med hotat dem med det omnämnda placas tet, fåfom på dem tillämpligt. Husandakten behöfwer icke wårt förswar. Den har Bibelns (Col. 3, 16 m. fl.); och det är få längt ifrån, att 1726 års mån hafwa es lat lagstifta deremot, att det omskrifna edictet dertill fyns nerligen uppmuntrar. Men det war def missbruk, de wille förekomma; och såsom sådana måste wäl sådana sammankomsier anses, i hwilka ware sig på studiebanan misslyckade oerfarne ynglingar, eller på andra wägar steppsbrutne äfwentyrare, eller fanatiske swärmare, alla merendels legda utskickade från någon fectpropaganda, och alla gemenligen lika okunniga fom djerfwa, uppträda fås fom sjeljgjorda lärare, för att, efter egna eller främs mande hugskott, utlägga det heliga Bibelordet, och, ges nom dess falska tolkning och hwarjehanda illlugt mäds jande till den lättrörliga hopens oädla lidelser, utsprida misstroende emot församlingslärarena, lossa familjebanden och undergräfwa kyrkans både lära och ordning. Och hade mot sädana conventiklar och dess ledare 1726 års förordning ifrån början blifwit rättwisligen tillämpad, wore i sanning icke ställningen inom wår kyrka i denna stund sådan fom den nu är, ty ifrån dessa äro alla de mifa riktningar hufwudsakligen att härleda, fom nu räkna få tals rika anhängare inom wårt land, och trottfigt yrka på kyrklig emancipation; om också, fåfom ofwanföre blifwit erkändt, sjelfwa wårt presterskap, till följe af den dryga skatt, det beklagligtwis alltför länge hembar till det lätts färdiga tidehwarf, fom fett det födas, ide fan frikallas ifrån måhända den första skulden till fromhetens andeliga oro, hwilken olyckligtwis snart togs omhand af sådana ledare och wårdare, dem wi ofiwanföre skildrat, och bivils fa med få mycket större framgång bedrefwo fitt föregifna mwåcelfes och ommändelfeswerk, fom de i den, ända från adertonde seklet äfwen i wårt land af många hyllade, pietistista uppfattningen af läran om det för alla CEhriftz na gemensamma Landeliga preftadömet hade en hos ens falden lätt antaglig borgen för fin lärarebehörighet, och de derjemte tämmeligen ostörde af den borgerliga ordnin: gens wäktare fingo fortfärta fitt fjelftagna lärarekall. Has de Statskyrkans prester i fina tempelföredrag swaga re än skäligt war accentuerat trons oundgängliga wilkor för syndarens rättfärdiggörelse, och derigenom gijwit någon anledning till misskännande af Guds nåd i Christo Jesu, hwilket icke heller ar of förnekas, få uppträdde nu de fjelfs gjorda conventifelz och mwråspredifanterna med den till fina consequencer för lefwande Christendom ytterst wådliga öpps na bekännelsen om trons saliggörande kraft utan allt afs seende på huruwida den uppenbarar sig i gerningarna eller icke, en lära, hwarigenom sedlighet och dygd, i fräls let för att erkännas såsom säkra exponenter af andeligt lif, förklarades för skenhelighet och skrymteri, och den rätta tron reducerades till ett idkeligt upprepande af Jesu lillfollestgörande jörtjenst, för hwilkens tillegnande å mens niskans sida ånger och bättring, toma hjernspöken, från ett under lagen fånget tidehwarf, woro fullkomligt obes höfliga; hwarföre man och tog stark anstöt på den inom wår kyrka ännu gällande aflösningsformelns wilkorlighet, en anstöt, fom ide kunde undgå att winna en wiss gens klang i mången ännu oförwillad from Christens samwetsöma hjerta, och som äfwen mågtigt bidragit till den