Gotlands tidning – 18 mars 1859, sida 3

— Uyser du då den åsigten att alla äldre ogifta qvinnor äro bittra och olyckliga? det tyckes så på ditt rösonnemang. — Nej, nej Louise! vare det sjerran ifrån mig att tänka så; det gifves ingen regel utan undantag. Jag känner flera hvilka ej äro det — t. ex. Tant Henrika, hon är ju så nöjd, så hjertegod och glad, deltager i ungdomens fröjder så gerna, men jag talade i allmänhet, då jag tycktes anso deras lif för tomt och glädjelöst: ja, det är sanning du, att jag tycker de vanligen se så ängsliga ut -och det är också ej så underligt, ty de ha ingen, som bryr sig om dem; ha de syskon som äro gifta, så hafva dessa sin familj att lefva för — och skänka dem blott en liten smula medlidsam ömhet -inga hafva de som med verklig innerlig tillgifvenhet är fästad vid dem. — Leende svarade Louise: men kära Alida, om de äro oberoende, då behöfva de ju icke den der medlidsamheten, du talade om. — Ah Louise, tror du väl att rikedom kan ersätta verklig ömhet, sann tillgifvenhet ... nej, nej du, omöjligt. — Ja, men du, penningen kan isynnerhet i våra dagar, allt förskafla vänner. — Jo, jag tackar; dermed köpta vänner skulle då åtminstone icke särdeles hugna mig; nej, från hvilken synpunkt jag betraktar denna sak, så synes den mig alltid i lika dager; men icke desto mindre anser jag hvarje giftermål som ingås af beräkning, lågt. — Säg mig Alida — inföll Louise — har du sjelf kommit till den erfarenheten att ej kärleken till allt stort och skönt är dig nog? -Både ja och nej kan jag svara dig på denna fråga. Jag älskar ännu allt skönt och stort lika högt, men jag tycker det är liksom skulle jag kunna älska det ännu hö