Gotlands tidning – 18 mars 1859, sida 2

gelse under det jag bibehåller min — och den är, att du min egen vän handlat — hvad du ofta — och det nog med skäl -sagt mig handla -öfverspändt, men dock stort, jag beundrar dig. — Beundrar — upprepade Louise — åh nej, beundran förtjenar jag ej; min handling bevisar blott att en fast vilja förmår mycket, ja, att man kan nästan allt hvad man vill. — Nej Louise, nej! man kan det ej... . långt derifrån. — Jo, vvilja är minst hälften af att kunnas säger Almqvist och det är sanning. — Ån en gång Louise — jag kunde ej -— Att Gustaf kunde försaka — fortfor Louise — var för mig det kraftigaste beviset på styrkan, renheten och ädelheten af hans kärlek, . — Att han älskade dig högt tror jag, men likväl kan jag ej heller fatta honom. — Skola vi då ej blifva ense i den punkten, hvilken kärlek som är störst, den hvilken kan försaka, eller den som ej kan det. — Jag tror icke det, ty ingen af oss lär gå ifrån sin öfvertygelse. Helt annorlunda vore det om den älskades lycka berodde på en sådan försakelse, då kunde jag försaka om det än gällde mitt lif; men älskade jag någon och den älskade mig lika högt, då kunde intet i verlden skilja oss. — Men säg mig nu något om er skilsmässa. -Jo, Gustaf skulle ändå resa vid den tiden; och ölverenskommo vi att aldrig här mera återse hvarandra. Samma dag som var ämnad att eklatera vår förlofning, sågo Vi hvarandra sista gången — morgonen derpå reste han. i O, hvad den var sorglig denna sista afton — smärt