Gotlands tidning – 18 mars 1859, sida 1

ETT EGET HEM. af M. s. (Forts. fr. extra N:r samt N:is I, 2, 3, 6. o. bihang t. N:r 8) Icke två ibland tusende skulle tagit det steg Gustaf och jag togo. Hård var kampen, men vi segrade dock — och djupt känner jag, att det var en kärlekens seger. O, huru vi ledo, men lidandet var frivilligt: vi underkastade oss det, på det vår kärlek evigt skulle bli lika fast, lika skär, ren och osördunklad — och buru mycken bitter smärta än delta steg kostat mig, har jag likväl aldrig ångrat det. Jag kan uthärda allt, utom att se min själs skönaste och bästa känsla — min kärlek förbytt till en jordisk, en alldaglig känsla, eller se den skymd af något missnöjets eller likgiltighetens moln... och jag kände att derifrån kunde den endast räddas på ett enda sätt. — Men goda Louise — inföll Alida -icke skulle det oundvikligt så ha blifvit — och föröfrigt, hade det ej varit bättre uthärda ett och annat sådant moln, än helt försaka jordens skönaste lycka. O, jag kan ej fatta att man kan så försaka. -Nej, nej Alida, det hade ej varit bättre; jag kunde ej vara nöjd med osplittrad mening i harmonisk sånga -allt, både mening och sång måste vara harmoni — intet enda missljud får störa harmonien i den kärlek min själ skall fatta. Och — hvad hafva vi väl uppoffrat? jo, den jordiska, den materiella sammanvaron; men hvad är väl den, mot den högre och eviga. Har man hlott en gång erfarit hvad kärlek är, då har man lefvat nog; den, som ej detta har, den kan knappt sägas hafva lefvat. Lika visst som jag vet, att jag sjelf aldrig skall tillhöra