Gotlands tidning – 18 mars 1859, sida 1

en grad af sympathi då detta låter tänka sig; ej vill jag säga att kärleken helt skulle sörkolna — ehuru äfven detta kunde ske — men under en förening sådan som den äktenskapliga, skulle den vara utsatt för sådana stormar som den, just till följe af sin höga grad af sympathi ej kunde motstå -och tänk dig huru förfärligt det skulle vara för dessa varelser att se sitt sköna Eden härjadt, huru förskräckligt det skulle vara för dem, som smakat en högre lycksalighet än andra, att se den bortblekna och gnlnl3 rr ke RA — O, Alida, Alida detta hade varit något, som aldrig jag kunnat utstå. O, nej, än i döden och i den ljusa evigheten skall vår kärlek stråla i helig, oförgänglig glans ...kårleken denna salighetens eolston vill jag, skall för mig susa lika silfverskär under vandringen härnere på jordens törniga stigar; sedan skall den deruppe i stjernerymden klinga ännu herrligare. Der, o der — huru skönt skall vår brölloppsfackla stråla. Så sade Gustaf; det var hans tröst, det är ock min... Alida blickade med tjusning upp till sin vän. Louise hade talat med enthusiasm; hon var så skön i detta ögonblick den unga flickan. På den förut så liljebleka kinden glödde friska rosor, ögat strålade af en högre glans, den ädla pannan var uppåt höjd, det mörka håret nedföll i lätta vågor. — Louise — svarado Alida — du talar skönt — ditt tal tjusar och hänför mig, men likväl kan du ej öfvertyga mig. Jag tror alt du och Gustaf blifvit lyckliga. — Säg ej det Alida -inföll Louise med lätt otålighet — endast så räddade vi vår kärlek undan skeppsbrott på framtidens ocean. Du måste tro mig. ; — Tro dig? — nej, älskade Louise, dertill kan du i detta fall ej förmå mig, men jag bögaktar din öfverty