Gotlands tidning – 18 mars 1859, sida 1

någon annan, lika säkert vet jag ock att, ej Gustaf skall det; evigt tillhöra vi hvarandra, men blott inför honom, den allseende Guden . . — Svårt Alida — var dock det ögonblick jag första gången gjorde Gustaf förtrogen med mina tankar -förtrogen ja — ehuru hans själ tänkt dem lika visst som min egen, han hade blott icke velat göra sig reda derföre . och af detta skäl blef det mig svårt att få honom att gå in derpå. Det kostade den starke mannen en hårdare strid än den svaga qvinnan -dock lika hård var väl min kamp -i hjertat... men det är säkert att qvinnan kan lättare försaka än den ädlaste man . — Säg ej det Louise — afbröt Alida — aldrig kunde jag så försaka. — Den kärlek Alida, som ej detta kan, den är ej fullt ren, den vidlåder ännu något jordiskt slagg. Tro mig, starkast är den kärlek, som kan uppoffra just det, den anser för sin högsta sällhet: hade du erfarit en kärlek, som min, du skulle då medge det. -Kan väl vara, men såsom allt på jorden är ofullkomligt, så utgör ju kärleken intet undantag derisrån; och ett sådant offer fordrar ju icke ens den Helige sjelf i sin strängaste rättfärdighet. — Nej Alida, visst icke... offret var också frivilligt .. Emellertid blef Gustaf åter så fast, så stark, som jag önskade se min älskade. Mellan oss hade aldrig varit några sådana der små tvister, som man påstår vanligen är mellan älskande; vi tviflade aldrig och vi tvistade aldrig ens om: ohvem som älskade mest. Nej, just under vår kärleks renaste lycka, hade vi kommit till den klara öfvertygelsen att försakelse var enda vilkoret för dess eviga bestånd. Du torde invända att en sann kärlek af ingen jordisk vexling är beroende, men den kunde likväl bli det; ja, det gifves