ar e) mycket. Vår bekantskap varade blott en enda månad, men denna korta tid blef dock afgörande för mitt hela återståendo lif -och kan jag tryggt tillägga: äfven för Gustafs. -Walden hitkom i början af April att vicariera för Häradshöfding G. En dag kort derefter, var jag bjuden till Doktor Alverts; på aftonen kom också Gustaf dit. Jag visste förut ej on gång alt han fanns till, ännu mindre alt han var så nära. Hans djupa, lågande och genomträngande blick -ja, det egna och öfverlägsna i hela hans väsende imponerade på mig. Du vet dock Alida att din vän eljest icke hör till dem, som lätt fatta intryck — men i första ögonblicket jag såg denne man, visste jag att han för mig var den ende i verlden -och samma intryck sade Gustaf att jag gjort på honom. Vi kände att våra själar förstodo hvarandra, det var, som hade vi varit så välbekanta, som hade vårt sammanträffande endast varit ett återseende efter en lång skilsmässa. Huru hastigt ilade den aftonen bort! Uteslutande sysselsatte sig Walden med mig — till allas förvåning, som sett honom tillförene, ty han plägade knappt någonsin tilltala en qvinna — och hans väsende var eljest det mest kalla, slutna och tillbakadragna. Walden var föröfrigt känd som en ädel och snillrik, men något egen man. Doktor Alvert var ungdomsbekant till honom. — Tvenne dagar efter den vi först sett hvarandra kom Gustaf hem. Ack! det blir en evigt oförgätlig dag. Det var sednare på eftermiddagen, jag stod i salen, tankfullt blickande utåt trädgården... ur mina drömmar väcktes jag af en välkänd, djup och klangfull röst, som sade: Mamsell Louisec — Häradshöfding Walden svarade jag med bruten stämma. En skakning ilade genom hela min varelse, jag kände huru hvar bloddroppa flydde från kinden vid blicken ur hans mörka öga: en sällsam rörelse förrådde sig också i hans eljest så fasta drag. Länge stodo vi sedan stumma midt emot hvarandra — huru länge vet jag ej, men fastän inga ord vexlades så talade dock våra själar ett vältaligt språk. — oTouise — hviskade han slutligen — inga vanliga former behöfvas mellan oss; sade icke redan den första blick vi utbytte att tvenne syskonsjälar funnit hvarandra? . Louise jag älskar dig! du har vetat det ifrån det ögonblick du såg Gustaf Walden ...och med detsamma kände du ju ock huru du var mitt drömda och funna ideal af qvinna! Louise! låt dina läppar uttala ord, som ännu aldrig, utan i drömmen ljudit för din Gustaf. 0, jag älskar dig så högt, så mäktigt, som aldrig ännu någon man älskat en qvinna. Ack, tala till mig... låt min själ lyssna till kärlekens odödliga språk från dina läppar-4 — Alida! du vet att jag plägar tänka innan jag handlar, men denna gång egde jag knappt någon tanke; jag visste blott att framför mig stod den enda man jag någonsin älskat eller skall kunna älska. Knappt hörbart hviskade jag: jag älskar dig, Gustaf -ja, du vet det... Du är för mig den ende i lifvet — och i döden. Nästa ögonblick klappade våra hjertan i onämnbar lycksalighet mot hvarandra, Så bortilade några stunder. Snart hemkommo emellertid mina föräldrar från en promenad... gästen behagade dem särdeles — och hvilken förmåga hade också Gustaf att göra sig älskvärd då han ville — det låg då ett så eget ljuft behag i hans väsende. Några dagar njöto vi af vår tysta lycka. Sedan anhöll han formligen hos mina föräldrar om min hand. Stor blef deras. förvåning öfver att jag så snart kunnat fästa mig vid en fremling, detta var någonting så ovanligt, jag, som är van alt vilja noga känna personer innan jag alls inlåter mig med dem... i sanning det kunde ej annat än i högsta grad förundra dem att jag nu så hastigt kunnat besluta mig för det vigtigaste af alla steg, ett steg det de kände alt jag, kanske mer än andra, anser vara af oändlig djup betydenhet... och att jag ej heller är nyckfull visste de — och att följaktligen intet sådant kunnat bestämma mitt val. kmellertid, då de förstodo att detta val verkligen var gjordt, gåfvo de med nöje sitt bifall till en, så i alla afseenden önskvärd förening. Det blef öfverenskommet att förlosningen skulle eklateras en månad derefter, Nu försvunno några sälla veckor, de sällaste i mitt lif... vi lärde allt mer och mer känna hvarandra, förstå den djupa sympathi, som funnos mellan våra själar ... Och huru underligt det än kan förefalla dig och hvar och en, så blef det oss just härigenom klart, att vi icke skulle kunna blifva fullt lyckliga i en äktenskaplig förening. .Ja vi sympathiserade dertill allt för mycket... hos oss båda är hufvuddraget en viss ömtålig stolthet. Allt nog: vi kände klart att vår kälek icke skulle för oss bli hvad den var, om vi ingingo ett yttre förbund. Vi älskade hvarandra så högt, som tvenne varelser någonsin älskat hvarandra, men skulle icke destomindre ej blifvit lyckliga under ett sådant -derom blefvo vi allt mer och mer öfvertygade; — och just emedan denna kärlek var så stor, så oändligt hög, kände vi oss ega mod att heldre försaka den här, än utsätta den för möjligheten af att en gång blekna. vi kände oss ega mod att ändå lefva, ej tråna bort af kärlek. Ilellre ville vi lida allt, skilda ifrån hvarandra, under den saliga vissheten att våra hjertan evigt skulle Lara lika nära, än köpa en kort sällhet genom förlusten af denna visshet — geh kanske sedan se dessa hiertan