FOrenades Ull OSKIU)A4KIIZ StJqernDIIM. Atterbom. Oktobersolen spred sina sista strålars bleka glans i detsamma lilla rum hvarest vi besunno oss vid denna berättelses början. Nu, liksom då, för fyra år sedan, sitta Louise och Alida der förtroligt pratande. Att Alida under denna tid åtskilliga gånger besökt hemmet är gifvet. Nu hade hon för allvar lemnat Dalnäs; redan för ett år tillbaka hade hon förklarat Kapten Kronfelts sin öfvertygelse att Alfhild för sin vidare uppfostran behöfde en mera fullkomlig lärarinna, men hon lät dock på deras enträgna böner förmå sig att stanna ännu ett år; men efter denna tids förlopp kunde inga öfvertalanden förmå henne att dröja. Hon ansåg Alfhild hafva inhemtat de kunskaper hon kunde bibringa henne och älskade hon såväl sin elev, som vetandet nog högt, för att ej vilja att Alfhild af det sednare ej skulle inhemta så mycket, som möjligt. Outsägligt påkostande var det för Alida att lemna Dalnäs, som för henne i fyra år varit ett huldrikt hem, lemna dess älskliga innevånare vid hvilka hon med sin själs varma tillgifvenhet fästat sig. Det vi känna oss skola lemna, blir alltid mer och mer dyrbart för vårt hjerta; så var det också för Alida; aldrig hade Dalnäs varit henne kärare än just isjelfva afskedsstunden. Hon erfor en dunkel förkänsla af att hon stod vid en vändpunkt i sitt lif. Dalnäs inneslöt för henne många ljufva minnen — stunder af ren och ostörd glädje -minnen af så mycken godhet och kärleksfullhet -intet enda var sorgligt. Här i kretsen af en angenäm verklighet hade hon gjort så mången ljuf utflykt i diktens rosenverld — huru många sköna stunder hade hon här bortdrömt med sina älskningsskalder. Ingen strid, ingen oro hade härjat hennes inre verld; lika lugn och sorgfri, som hennes yttre ställning varit, lika ostördt hade ock hennes hjerta varit; inom barndomshemmet hade mycket bringat hennes själ ur jemnvigt. Så ej här: med mild vänlighet, öm skonsamhet och hjertlig grannlagenhet hade man bemött henne; inga hårda omdömen hade här blifvit fällda öfver de excentriska ider hennes lifliga själ stundom alstrade. Alida var en af dessa karakterer hvilka man endast med godhet och ömbet kan vinna, ty mot all hårdhet och orättvisa uppresa de sig; och derföre hade ock denna finkänslighet på Alidas ömtåliga själ qvarlemnat ett outplånligt intryck. Elfrida hade djupt uppfattat henne; och Alida var såväl genom tillgifvenhetens, som högaktningens band fästad vid fru Kronfelt. — 50, Elfrida — hviskade hon i afskedsstunden — hvem skall bli så ösfverseende mot mig som du?.. hvem skall förstå mig så väl24 — (Louise — sade Elfrida mildt — denna älskvärda och högsinta flicka skall lätt för dig ersätta mitt ställe — och du återvänder till ditt älskade hem.4 — — Ja Elfrida, finge jag dröja i det kära hemmet, men jag måste ju åter snart ut — och då skall jag aldrig, aldrig i någon mån få Dalnäs ersatt ... ingen kan bli för mig hvad du varit. — -Stackars min lilla Alida! åtminstone är det säkert att du ej skall finna mera upprigtiga vänner än hvad vi varit — och alltid skola bli. Mycket, mycket komma vi alt sakna dig; jag har alltid tänkt med smärta på den dag du skulle lemna oss... det blir så tomt efter vår glada Alida. Ack! hvarföre är det vanligen så i lifvet, alt vi nödgas skiljas ifrån dem, vid hvilka vi mer än andra fästadt oss? — Haf tack, du goda! — hviskade den rörda flickan — evigt aldrig skall jag glömma hvad du varit för mig. Bitter var Alshilds smärta vid skilsmässan från den unga älskade lärarinnan; ja, båda syntes lika af sorg betagna. Men lika häftig som Alidas smärta nyss varit, lika stor var hennes glädje då hon åter skymtade hembygdens älskade kust. Och huru säll kände hon sig då hon åter befann sig inom det kära hemmet, ty här logo ju åter kärlek och ömhet mot henne; och huru många älskade, välbekanta röster helsade henne här välkommen. Hvem har ej varit med om dylika scener inom en familje-krets? huru obetydliga synas de för ett fremmande öga, men huru annorlunda för medlemmarne deraf. Inom ett hem är mycket af hjertgripande vigt, som för ointresserade blickar synes litet och betydelselöst. Hemmets verld är så olik den yttre. , Det är dagen efter Alidas hemkomst vi äro hos de båda flickorna. I Louises blickar framskymtar mera vemod än när vi sist sågo henne — och kinden är blekare; dock lifvas hennes ansigte i detta ögonblick, och hon säger till Alida: denna afton är den ljufvaste jag haft på länge; det är en stor, mycket stor glädje att åter ha dig här min älskade Alida. O, jag har känt saknaden så, som aldrig du kunnat känna den, ty du har i fru Kronfelt haft en trofast vän, jag deremot har haft ingen, då jag såväl behöft någon. Du känner till en del att under denna tid i mitt hjerta föregått en stor omhvälfning; lycklig — ja, öfverjordiskt säll har jag varit några stunder, men dessa har jag köpt med långa tiders smärta. Ack! jag har lidit mycket, men ingen har dock anat det. — O Louise, min egen goda Louise! än en gång skall du dock blifva lycklig.