Angre man kommer... hvad dessa holmar och stränder äro tjusande. Med skäl måste Mälaren förtjena namnet af Nordens Lago Maggiore — söderns kan ej vara skönare ... Men hvilka ord skulle kunna uttrycka hvad jag erfor vid den storårtade och majestätiska anblicken af vår herrliga hufvudstad. Jo, inom mig brusade ett helt haf känslor mäktiga, ljufva och hänförande. Ack Louise! jag var så lycklig! Såväl hvad naturen som konsten har att erbjuda, i den tjusande Mälar-staden och dess berrliga omgisningar, skådade vi. Huru gerna hade jag velat du med mig vandrat i Hagas dunkla parker, Carlbergs höga lind-allter, Djurgårdens leende lundar och der, vid det sköna slottet på Loföns vänliga strand — detta slott, ett af de arkitektoniska mästerverken af Tessins snille. Efter tvenne — liksom i en söe-verld — bortdrömde veckor — lemnade vi Birger Jarls stolta stad; med saknad och vemod såg jag sista skymten deraf försvinna ; jag kände en liflig önskan att än en gång återkomma dit -och jag skall så, det anar mig... men när? huru? under hvilka förhållanden? skall jag väl då vara lika glad och sorgsri som nu? ... Andra morgonen framblickade de gråa murarna och tornen af den gamla llansestaden. Wisby med sina antika byggnader och väldiga ruiner framter onekligen en imponerande och pittoresk vy; till såväl känslan, som eftertanken talar den ett mäktigt språk. Ilvilken bild af sörgängligheten af allt menskligt, huru stort det än må vara! höga och genomgripande känslor bemäktiga sig ovilkorligt själen då man träder inom dessa dystra, men så herrliga ruiner...svala vindar susa här . .. i stället för det fordna stengolfvet, har på åtskilliga ställen naturen sjelf virkat en grönskande matta — i stället för det fordna tempelhvalfvet hvälfver himlen nu sin blåa döme — stilla vemod fattar hjertat — tanken sjunker ned i minnets schakter skådande der huru praktfullt och stort allt detta varit af hvilket nu så föga återstår — föga ja, ty endast så mycket återstår deraf, att det kan vittna om, hvad det fördom var. -O, många stunder bortsvärmade jag här. — Ett minne lika ärofullt, som vemodigt utgör korsbetningend den plats hvarest de 1800 Wisby borgare stupade under det tappra och ädla försvaret af sin stad och sin sjelsständighet. Ja denna stad eger många stora minnen. Gotländningarne äro mycket musikaliska, ja, hafva vi i allmänhet skönhetssinne, detta var den iakttagelse jag under det korta besöket kunde göra — de äro glädtiga och gästvänliga, de älska så varmt sin ö — och huru skön är också denna ö, der den ligger omsluten af Östersjöns dunkelblåa band. Och en anblick af hänförande skönhet har äfven Öland att sramvisa. På en ek-bevuxen kulle vid hvars fot Calmar-sundets vågor glädtigt leka, reser sig Borgholms stolta slottsruin. Ack! den är obeskrifligt herrlig. En romantiskt skön Juli-qväll vandrade vi iden vackra, ehuru något förfallna kungsträdgården. Månan — olyktan i Allsadrens huse den der ock lyser ner i jordens trånga dalar — kastade sina. milda strålar genom träden, i hvars kronor söderns sångsoglar — näktergalarne, sjöngo sina melodiska sånger. — Louise ville du ej varit med? Calmar var följande dag resans mål. Intressant var besöket på dess slott — der, hvarest Margaretha utförde unionens djerfva tanke. En del af det sköna Blekinge och det rika Skåne genomrestes; ett kort besök gjordes också i söderns förgård — den danska hufvudstaden — det blomstrande Köpenhamn: hvad konsten vidkommer har väl Köpenhamn mera att erbjuda än Stockholm, men hvad naturen icke. Jag är alltför mycket svenska för att kunna gifva den danska hufvudstaden företräde framför den svenska. Nej, Stockholms omgifningar äro fullt ut så sköna som Köpenhamns — jä, i mitt tycke ännu långt skönare. O, huru lifligt och varmt mitt hjerta klappade vid tanken af att Stockholm var hufvudstaden i vårt eget dyra fosterland, det älskade Sverige. Och efter alla dessa utflykter befinner jag mig då åter här i milt kära — obeskrifligt kära Westergöthland — prodinsen om hvilken den unge skalden så skönt sjunger: vkKänner du landet, som skogar bekransa, Sångens och sagans förlofvade land? Hörde du sorlet af vågor som dansa, Lekande, lustigt mot grönskande strand? Wenern och Wettern förtroligt der blanda Systerlig bölja i ekarnes skygd.... Vänliga dalar! — o, finge jag landa Snart i er sköna, er lyckliga bygd! Heliga minnen från fädernas tider Susa med vindarne kring sina fjäll, Fredliga idrotter, blodiga strider Ilägra ännu i den flammande qväll; Mäktiga skuggor kring grafvarne dansa Fram under Cynthias thronande sken, Evigt grönlockiga skogar bekransa kumlen, som gömma de sosvandes ben.4 — — — — — — — — — — Ja, jag är åter här ensam med mina sköna minnen; mm dag Laäangna ads(ai. gam —