ett sådant jag menar; jag känner det så tydligt: kärleken måste vara hemmets engel, med mindre kan ingen trefnad bo der. — Nej, man måste lika djupt älska, som högakto den man med hvilken man förenar sitt öde, ty utan kärlek ingen lycka och utan högaktning ingen kärlek; på högaktningens grundval hvilar kärleken. — Kan man väl älska den, som man ej högaktar? — Väl finnas de, som påstå det, men jag kan icke fatta en sådan kärlek; aldrig skulle jag kunnat älska den, hvilken jag ej kunnat fullkomligt högakta; med högaktningen skulle också min kärlek försvinna och förakt intaga dess ställe. — Nej dyra Elfrida; så tror icke jag... man skulle ej kunna förakta den man en gång älskat... jag går så långt, att jag tror att kärleken öfverlefver aktningen. — Omöjligt Alida: högaktning är hufvudvilkoret för on sann kärlek. -Men jag Elfrida anser det mera möjligt att hat, än förakt skulle kunna intaga kärlekens ställe, ty hatet är i sjelfva verket närmare beslägtadt med den, eburu fjerran skilda än dessa känslor kunna tyckas vara; så likgiltig tror jag aldrig man kan bli för den man en gång har verkligen älskat att man skulle kunna förakta den. — Hvad min lilla Alida talar ersaret i denna sak; jag skulle vara fördig att tro att du ej vore obekant med denna känsla. — Det tror du ej Elfrida, sade Alida i det hon blickade henne djupt in i ögonen — ty du vet att jag ändå det är; åtminstone har jag ej ännu sett den Jag skulle kunna älska... ack du, jag skulle vilja se honom — jag längtar derefter, men det förekommer mig som vore min längtans mål ej här Elfrida. (forts.)