Gotlands tidning – 11 februari 1859, sida 2

— Jo, kom ihåg hvad du ofta önskat. Om jag sade: önska något — och din önskan blir beviljad ..... -Ah du, nu vet jag det nog. — Så--å — och hvad är det då? — Du vet det väl... jag har ofta sagt det... jo du, jag skulle då önska att få göra en resa genom Sverige, mitt sköna, mitt älskade fosterland, men skall väl detta hopp realiseras? — Nog skall den det. Om jag nu sade: din önskan skall bli uppfylld snart, rätt snart... — Elfrida, Elfrida! du skämtar... det är ej möjligt. — Skämtar? — upprepade Elfrida med lindrigt förebrående ton — anser du mig då så grym, att jag först skulle hos dig väcka en förhoppning den jag visste var dig kär — om jag sedan tänkt gäcka den, nej Alida! så långt är detta ifrån mig, att jag just ej velat låta dig få den minsta aning om denna sak innan jag kunde ge dig säkert löfte derom, -Ack! jag vet det, vet det så väl du goda! utropade Alida — förlåt mig om jag ett ögonblick, i öfvermåttet af min glädje betviflade möjligheten af att dina ord innehöllo en verklighet. O, Elfrida! jag frågar än: är det väl möjligt? får jag göra en sådan resa? huru skall det tillgå? — Jo, hör nu Lida lilla — först i dag — nu för en stund sedan, har Tage fullkomligt bestämt denna resa, hvarom han för länge sedan gaf mig hopp; föranledande omständigheter hafva gjort att den ej kunnat fullt beslutas förr än nu: en öfverenskommelse mellan oss var, att ej nämna något till dig, emedan vi då om resan ej kunnat bli utaf, förorsakat dig en bedragen förhoppning. Emellertid — om trenne veckor resa vi. Som du vet, bor min bror baron Lagerkrona på en större egendom