Gotlands tidning – 21 januari 1859, sida 3

hus sick Alida Willman aldrig ersara den plågsamma känslan af att vara beroende. Allt som skulle kunnat påminna derom undanröjde den älskliga Elfrida med denna milda finkänslighet, hvilken är den sannt bildade — den med verklig själs-adel begåfvade qvinnan så egen; hon omsattade Alida med en på en gång moderlig och Systerlig ömhet — och den unga flickan slöt sig till henne med hela sitt varma hjertas tacksamma erkänsla. Likaså fästade sig den lilla Alfhild med barna-hjertats innerliga hängifvenhet vid sin unga lärarinna. Bådas karakterer och själs-anlag vore i grunden lika; de skiljaktigheter som visade sig hos dem härrörde endast af den olika ledning de från början fått. Uppsostrad af en sådan mor som Elfrida, kunde ej Alfhild vara annat än älsklig. Iluru väl hade ej Elfrida förstått uppfatta och utbilda denna rikt utrustade barna-själ — och huru outsägligt mycket kan ej en mor inverka — en mor, som rätt uppskattar värdet af den dyra uppgift hon fått. En mor bör vara den heliga prestinna, som vårdar elden i barnahjertats tempel; ack! huru troget och troget borde hon vårda slamman — huru borde ej tanken på det höga och ansvarsfulla förtroende henne blifvit gisvet, uppmuntra henne till sorgfällig trohet.