Gotlands tidning – 21 januari 1859, sida 2

2.2i—— smak öfverensstämma min lilla elev och jag. Det sagodunkla Tyskland har alltid särdeles intresserat mig — följaktligen dess språk — och hvilka herrliga alster inom poesiens verld har ej detsamma skänkt oss! — oOm jag ej vore svenska, ville jag vara tyska la utropade Alfhild häromdagen: ja om jag ej vore svenska; instämmer jag, Louise — men jag är stolt öfver att mitt dyra fosterland heter Sverige; svenska är jag till lif och själ. Onämnbar tjusnihg fattar min själ vid tanken på detta sosterlands många stora och ärorika minnen. O, hvilka hjeltar har ej detta fosterland ammat! — hjeltar, ej endast i krigets -utan också i snillets verld; den ära de sednare bereda sitt fosterland är lika odödlig -ja, ännu mera odödlig än den de förra skänkt det, ty när hjeltens dater, förblekna stå ännu snillets skapelser lika grönskande af frisk skönhet — ja, dessa äro oförgängliga, eviga; snillet är det, som mest närmar sig gudomligheten, ty det skapar. Hjelten, i vanlig meniug kan man endast uppfatta, sådan han af andra framställes; skalden, tänkaren åter tala sjelfva i sina verk, de lefva i dem evigt. Lagrarne på Parnassens topp bli evigt grönskande. Till sednaste efterverld tala snillets alster om den mäktige och odödlige ande, som frambringat dem. Huru lycklig likväl skalden måste vara! ej för den ära han vinner, nej, ty ofta vinner han ingen sådan, ja, mången verklig skald går oförstådd och misskänd genom verlden, under det mången, hvilken likväl icke är större än han, prisas och upphöjes — nej, han är lycklig derföre, att han är skald, derföre, att en gudom bor i hans själv O, hvi blef jag ej skald — hvi kan jag ej så, som jag det ville i sången utgjuta min själs omätliga känslor? Jag, som älskar tonerna så, hvi kan jag ej uttrycka de toner, hvilka susa på mitt hjertas djup?...... Se här åter Louise ett prof på