Gotlands tidning – 14 januari 1859, sida 3

röst, så innerligt, så hjertligt mild — och med en blick så leende, så solvarm, sade hon, i det hon fattade min hand: Välkommen, så hjertligt välkommen goda Mamsell Willman! måtte ni hos oss finna den trefnad vi så gerna vilja söka bereda er, att ej saknaden blir för stor efter det hem ni lemnat; och hoppas jag Mamsell Willman från första stund måtte anse Dalnäs för ett verkligt sådant.a O Louise! hvad dessa ord klingade obeskrifligt ljufva i mina öron. Jag fästar mig mycket vid en menniskas röst -och huru skön och behaglig var ej Fru Kronfelts — ack! huru tacksam jag kände mig för de vänliga orden . .. knappt nog kunde jag tillbakahålla tårarne..: Jag hade velat kasta mig till hennes bröst. .. det skulle varit ljuft att så få gråta ut den vemodsblandade glädje mitt hjerta kände... Hade jag ej varit så blyg hade jag bestämt gjort så; nu framstammade jag blott ett af min djupa rörelse nästan ohörbart: Tack, o, haf tack. Jag kan ej påminna mig någonsin hafva sett en varelse, hvilken gjort ett angenämare intryck på mig än Kaptenskan Kronfelt, Hon är på en gång så skön, så mild och så älsklig; hon är ännu ung -ej 30 år. Hennes vext är smärt och sylfidisk -ögonen stora, dunkelblå och själfulla — håret mycket blondt — hyn fin, men något blek. Allt skönt tjusar mig, i hvad form det uppenbarar sig — en skön och älskvärd qvinna, det är någonting herrligt. Ej under att fru Kronfelt hänförde mig, ty hos henne strålade skönhet och godhet i den huldaste förening. Försjunken i åskådande af henne, hade jag ej märkt att en tredje inkommit neml. min 8-åriga elev. Fru Kronfelt förde henne till mig sägande: ose här mamsell Willman lilla, den, som kommer att taga mamsells godhet och tålamod i anspråk — vårt enda barn — vår lilla