Gotlands tidning – 14 januari 1859, sida 3

Alshild — och se här min flicka den, hvarester du längtat.K Flickan betraktade mig ett par ögonblick — lindar derelter hastigt sina armar kring min hals sägande: — pVälkommen, rysligt välkommen ! min snälla, snälla mamsell Alida.4 — Att Alfhild intog mig i högsta grad behöfver jag knappt säga; hon var hfligheten och behaget sjelft. Till utseendet liknar hon mycket fadern — samma mörka, blixtrande ögon, samma stolta panna och skälmska drag kring munnen; derjemte har hon ärft modrens bjertvinnande innerlighet. — Så min Elfrida lilla — sade Kaptenen läggande armen kring sin hustrus lif — nu torde mamsell Willman behöfva litet varmt the. a — ybu har rätt min vän — svarade hon — var så god och kom nu mamsell Willman lilla! — Thet blef drucket; qvällen förflöt fort och angenämt .... Jag befann mig ensam på det för mig bestämda rum. Detta är beläget i öfra våningen; det är stort, gladt och trefligt; det smakfulla möblemanget utgöres af: en soffa, en säng med hvita sparlakan, sex stolar, ett nätt skrifbord — och dito sybord, en chiffonier, ett bokskåp med glasdörrar — och det förnämsta rummet inneslöt har jag gömt till slut: ett utmärkt godt fortepiano. Se Louise! huru noga jag har beskrifvit allt. Jag vill att du skall kunna rigtigt föreställa dig, huru här är, då du i tänkarne förflyttar dig till mig. En känsla af djup stillhet och frid intog min själ. Allt bar en sådan stämpel af en vänligt ordnande hand; en stämpel af lugn, af trefnad. Jag kände mig innerligt tacksam -och ovilkorligt nedsjönk jag för den Allgode, hembärande Honom mitt hjertas lof, Honom, som så huldt och kärleksfullt styrt för mig, gifvet mig ett vänligt, fridfullt hem, ty att Dalnäs skulle bli ett sådant, det kände jag. (Forts.)