Gotlands tidning – 14 januari 1859, sida 2

så skön der den låg insvept i höstens dunkla slöja — och denna höst-dag var så ren, så ljuf och klar. Jag älskar hösten. Den talar till mig ett djupt genomgripande språk. Seen min tidigaste barndom har denna årstid alltid varit mig kärast. Andra beprisa högt våren — och visst är den herrlig och ljuf; allt andas lif och hopp. Våren tyckes mera borde öfverenstämma med mitt eget lynne, men jag erfar alltid en så underlig, drömmande längtan; det är, som hörde jag isusningen af vårens ande en hviskning om, att hoppets sköna engel dårar — och deri ligger något smärtsamt; jag vet väl att ofta så är; men jag vill ej tänka derpå. Om hösten deremot känner jag mig bättre. I den ligger så mycken skönhet och derjemte sanning — och derigenom går en flägt af himmelskt vemod, en stilla tanke på förgängligheten af allt hvad jordiskt är — en ljuf påminnelse om hemlandet ofvan stjernorna. I ejelfva höstens stormar finner jag ett tjusande behag; den ande som talar ur dem, är så mäktig och kraftfull, Du minnes huru det alltid var min lust att, när det stormade mycket gå ner till hafvet och söka öfverrösta de vildt brusande vågorna med min svaga stämma — deklamerande någon af mina älskningsskalder. Icke var dock dervid min afsigt densamma, som den store talarens fordomtimma, då han förfor på enahanda sätt. Snart derefter Var jag åter det yra barnet, roande mig med tusen glada upptåg — och nästa stund åter, var jag fördjupad i samtal med — blommorna; jag frågade och jag svarade sjelf — hvarje blomma tyckte jag berättade mig sitt hfs historia; så jagade jag från föremål till föremål — i allt fann jag lif, intresse och behag — för några ögonblick åtminstone. — Louise! det ligger något inkonseqvent och oregelbundet i helamitt väsende.