Gotlands tidning – 7 januari 1859, sida 3

till syster Lida talande om: vhuru tråkigt det vore att Lida skulle resa från dem; men tillade tröstande: att de skulle skrifva så oftaa. Den i ekonomiskt hänseende oberoende — o, han anar icke, hvad det faderseller modershjerta känner, som af nödvändigheten, den hårda nödvändigheten tvingas att tidigt utsända den unga dottern att förtjena sitt bröd — ja, sända henne ut i en verld der den obemedlade flickan är underkastad beroende af så mångfaldigt slag och icke sällan förakt; åtminstone är det mycket vanligt att hon blir förbisedd -betraktad nära nog,som ett nådehjon, ty huru ofta finner hon väl ett verkligt hem der, hvarest hennes ställning är beroende? Icke en gång ibland tjugo, Och huru ofta blir hon väl bemött med denna skonsamhet, denna milda grannlagenhet, den unga flickan så väl behöfde som ersättning för det föräldrahem hon lemnat? Lika sällan. Den menniskan måste ega en verkligt upphöjd och ädel karakter, en sann själsbildning, som skall kunna så uppfatta och behjerta hennes ställning. lIlvarje annan räknar det som en nåd att hon får den äran inplugga kunskaper hos deras små bortskämda alskningar. Och hon sjelf denna flicka, hon måste ega en god och fast karakter och en varm kärlek till sitt kall, om hon ej skall låta sig modfällas af all den köld och liknöjdhet som möter henne — hon måste hafva en djup känsla af skefheten i deras åsigter, hvilka så föga värdera en uppgift så hög och dyr. Har hon ej detta, så lär hon sig äfven snart att sjelf anse sitt kall af föga värde — ja, föraktligt — tala så derom — och slutligen äfven tänka så, anse det för den största plåga och ett straff — och den störta lycka att blifva derifrån på ett eller annat sätt befriad. -Måhända skulle man också häri kunna söka ett af skälen till de många