(A —7AAQ ——e — — Visst inbillade hon sig ej det skulle bli borta, som hemma, att hon så skulle kunna få följa sin vilja, som der oftast varit fallet; nej, hon förutsåg nog, att hon på denna vilja hädanefter skulle få lägga band, men dertill kände hon sig ega kraft; och var det hennes sulla öfvertygelse alt det varit bäst om hon redan från barndomen lärt sig detta, men så hade hon ej blifvit uppfostrad ; och hade just detta hos henne alstrat det fasta beslutet att välja en helt annan regime för den uppfostran hon sjelf kom att ge. Fru Willman inkom nu med åtskilliga paketer o. d. sägande: — Så Alida, min flicka! nu är allt i ordning; jag tyckte det var bäst göra det ifrån sig i qväll, efter du skall resa så tidigt i morgon. Bertha och jag hafva packat in kläderna — och nu har jag lagat till matsäcken; men plättarne får Bertha gå upp tidigt och baka, ty de hade blifvit dåliga om det skedt i afton. --Se så, är maten redan inburen .. nu har den väl stått och blifvit kall kan jag tro .. kom och läs till bordet Laura! Fru Willmans utseende var ungdomligt och behagligt. Hon var en öm maka, en öm, men svag mor; hon var en af dessa mödrar, hvilka aldrig i något enda afseende hafva någon tanke på sig sjelf, utan försaka allt för de sina — offra sin egen beqvämlighet för att spara barnen — ja, spara de senare mer än hvad nyttigt är. Hennes hjerta var rikt och varmt och förenade hon dermed ett utmärkt godt hufvud, ett ljust praktiskt förstånd: lynnet var glädtigt; såsom husmoder var hon rask och outtröttlig. De båda makarnes husliga lif var godt och lyckligt. Häradskrifvare Willman var en den mest redbara och rättänkande karakter, af det mest milda och fridälskande lynne -kanske gick detta till och med något långt, ty