Gotlands tidning – 7 januari 1859, sida 1

älskad varelse att dela det med; jag tror Louise att qvinnan är: ven ranka vissnad, om ej stödde. -Jag deremot, Alida tror att hon skulle kunna stödja sig rätt väl sjelf, ja, hon kan det, ehuru hon är samhällets stjusbarn ... och hvarföre är hon det våäla. Månne derföre att hon i fysisk styrka är mannen underlägsen? är det ej orättvist? — Nej, Louise, nej! i denna punkt skola vi ej blifva ense; jag kan ej finna att qvinnan är samhållhets stjufbarn, att hon är orättvist bebandlad, tvertom, henne vårdar det ju mest, emedan hon är, och alltid skall bli den svagare. Louise! kom i håg att detta till och med är grundadt på den Eviges en gång fastställda ordning; och jag kan ej begripa hvad qvinnan egentligen beklagar sig öfver! är ej hennes lott ljuf? jo, den är det. Lyda är ljufvare Än herrska d. v. s. lyda en älskad varelse. Älskar hon och är älskad har hon makt nog; kärlekens spira är på en gång den starkaste och skönaste. — Alida! jag vidblifver dock min åsigt: en qvinna kan vara sig sjelf nog, kan vara lycklig, utan att dela sällheten med en man. — Louise, vi vilja ej tvista, djupt känner jag dock, att det ändå är så, att: aqvinnans fröjd är tvillingfödd,ja, jag känner den sköna sanningen i dessa — och alla de andra lika sköna orden, som den store nordiske sångarkungen, på samma ställe säger, känner det, ehuru jag ej erfarit en skymt af hvad kärlek är. — Jag tror det fullkomligt, tror, att aldrig du Alida skulle känna dig fullt nöjd och lycklig med mindre att du får slösa ditt rika hjertas ömhetskänslor på ett annat väsende; men rubbar detta likväl icke min åsigts tillämpning i allmänhet, individen gör intet till saken. — Lycklig, Louise — återtog Alida — men vet du,