Gotlands tidning – 31 december 1858, sida 3

är ej så öppet för kärlek, ömhet som ditt. — Det är derföre — inföll Alida — att du min egen dyra Louise! är dig sjelf nog; — den svaga känner mera behof af ömhet, än den starka. — Ack nej Alida — åsfven jag behöfver kärlek, ehuru mitt hjerta ej så trängtar derefter, som ditt; och du var alltid den enda, som rätt förstod mig; du var den enda, vid hvilken jag hittilisf ästat hela min själs bängilvonhet: din vänskap har varit ljuspunkten på min lefnads bana; ja, hittills hafva vi varit hvarandra nog; men huru blir det väl hädanefter? Ack, vår vänskap den blir nog alltid densamma, derpå tviflar jag ej, ty den tilihör ej det slaget som är af vexlingar beroende; men huru länge får väl jag behålla första rummet i ditt hjerta? Jag blyges för min svaghet och egoism, att jag ej utan smärta kan tänka på den stund jag får höra att detta hjerta knutit heligare band; och likväl min Alida: vet du, att jag älskar dig så högt och innerligt, unnar dig den aldrahögsta sällhet. — Detta, min Louise, hvarpå du alluderar — inträffar ej; jag kommer ej att knyta dessa band, ty mina drömmars ideal skall jog ej återfinna i verklighetens verld, och återfann jag det ock, skulle ej en sådan man kunna älska mig och en annan kunde jag ej älska. -Säg ej det Alida, ty du, förr än någon annan, skulle kanske kunna det; ditt hjerta är så vekt och ömt, mottagligt för alla intryck, och tror jag derföre att du ej skulle kunna motstå en varm kärlek, äfven om den, som hyste den, ej moisvarade ditt ideal, ty din egen rika fantasi skulle kunna utsmycka honom med fullkomligheter hvilka icke funnes, jag känner dig min vän, jag. — Louise! ett vet jag dock — utropade Alida med värma — aldrig skulle jag kunna älska någon annan än