Gotlands tidning – 31 december 1858, sida 3

den, som vore mig i allt högt, högt öfverlägsen, den, till hvilken jag kunde blicka upp, som till ett högre, bättre väsende än jag sjelf, den, till hvilken jag kunde sluta mig så, som den späda rankan lindar sig kring den starka stammen, den, hvilken jag i allt kunde högakta, af hjertat tro och lita på. — Den du älskade Alida, den trodde du ock, äfven om han ej förtjenade att blifva trodd; men just en sådan man du beskref, behöfver du, en man den der blef dig ett verkligt stöd. — O, måtte det en gång så bli, när det blir, ty på hurudan den är, som du kommer att älska, derpå kommer ock ditt liss rigtning att bero; ja, Alida! jag känner det så tydligt; för dig kommer kärleken att bli en ännu mera vigtig vändpunkt än för de flesta andra, ty har denne inkräktare en gång blott fått inrymme i ditt hjerta, då blir ock han dess enväldige beherrskare; hvarje din handling, hvarje din tanke — allt kommer att koncentreras kring detta enda föremål; och derföre huru farligt om ej föremålet vore värdigt. — Jag känner nog att du har rätt, goda Louise! — Du skådar i mitt inre fullkomligt lika bra, som jag sjelf — och ännu bättre uttrycker du ofta: hvad jag menar; huru väl förstår du mig! — Ja, Alida, så väl förstå vi hvarandra, att vi knappast behöfva utbyta ord för utbytandet af tankar. — Men Louise huru kommer det till att vi just denna sista qväll hafva kommit på kapitlet om kärlek, något som annars just icke plägar utgöra ämnet för våra samtal? kanske är det derföre att du i afskedstunden vill ge mig en varning alt akta mig för kärleken — eller huru? men hvarföre är detta mera nödvändigt nu än förr Louise? — kanske derföre, att jag ej mera har dig vid min sida? min älskade vän, frukta dock icke! (forts.)