Gotlands tidning – 31 december 1858, sida 2

karakter var en sammansättning af idel motsatser; men voro dessa motsatser en kamp mellan hennes bättre och sämre jag. Hon ville vara ädel, god och upphöjd så, som det ideal hennes själ sedan länge skapat sig; men med smärta kände hon sig vara långt skild från detsamma. Djupt föraktade hon allt hvad lågti, lumpet och småsinnadt var, men med sorg och blygsel, tyckte hon sig förnimma huru hennes eget hjertas vekhet liksom hindrade henne att, som hon ville, uppträda mot allt sådant. Alida skulle dock snarare kunnat begå ett brott, än en låghet, ty det förra kan ske utan öfverläggning, men icke den sednare. En viss öfverspändhet gjorde att allt hos henne blef ytterligheter. Från barndomen var hon van att höra sitt ljusa hufvud, sin ovanligt lätta uppfattningsförmåga beprisas — van att höra, det man derpå byggde stora förhoppningar; för de flesta skulle detta medfört farliga följder ; men lyckligtvis hörde ej egenkärleken till hennes hufvudböjelser. I andras höga tankar om henne, hade hon en motvigt i de ringa hon hyste om sig sjelf. Då hon beundrades för sitt osnillec log hon och tänkte: vo, huru dåraktigt, tala de... jag ett snille — ack att jag det vore, men tyvärr! jag är ingenting mindre än det.Snillet var af allt i verlden det, hvilket hon mest beundrade — det var en gudamakt för hvilken hennes unga själ hänryckt böjde sig. Ju mera hon sträfvade. efter vetandets ljus, ju mera fick hon syn på sitt eget intet;ju mera hon for efter att höja sig öfver hvardagligheten, ju mera tyckte hon sig höra till den. Detta förödmjukade henne stundom till den grad, att hon nästan var färdig att söka helt och hållet qvälva det begär efter kunskaper hvaraf hennes själ lågade, ty hennes mod nedslogs alltjemt af den tanken: jag kan ju andå aldrig vin