Gotlands tidning – 31 december 1858, sida 2

par år yngre. Alida Willman är hennes namn. Dessa flickor äro till det yttre mycket olika — och äfven till karakterer och lynnen, men icke desto mindre äro de förenade genom en trofast, uppriktig och oegennyttig vänskap — en vänskap, som i våra dagar blir allt mer och mer sällsynt. Denna deras ömsesidiga tillgifvenhet torde bevisa att — oaktadt alla olikheter — dock mellan deras själar fanns sympathie; så var det ock: denna sympathie bestod i en varm kärlek till allt hvad stort, skönt och ädelt var. Visst framlyste denna kärlek mera svärmande och glödande hos den lifliga Alida, men bodde älven på djupet af Louises lugna själ. Alidas utseende skulle vara svårt att återgifva, ty de mest skilda uttryck vexla nästan ständigt deruti; vid första anblicken synes hufvuddraget vara glädtig sorglöshet, men skådar man djupare in i det mörka, lifliga ögat låser man der snarare tankfullt allvar, stilla vemod. Ja, betraktar man noga dessa nästan barnsliga drag skall man deri upptäcka omisskänneliga spår af tidigt ansträngda själskrafter, — Alida Willman var en af dessa naturer, hvilka på en gång så hastigt utvecklas, tidigt lära känna lifvets allvar — söka lösningen af dess gåta, men likväl så länge, Ja — nästan hela lifvet igenom bibehålla en viss barnslighet. llennes fantasi var rik, förståndet ljust, ehuru ofta omtöcknadt af egenviljans slöja; hjertat var varmt och godt, änskönt dess bättre känslor stundom qväfdes af passionernas sirocco-vindar. Alida var ett ögonblickets barn; i verkligasto mening voro hos henne ybeslut och handling etta; detta förde henne ofta till obetänksamheter — missnöje med sig sjelf, och föresatsen att en annan gång tänka mera innan hon handlade — och blef hon föresatsen trogen — jemt till nästa gång bon blef salt på prof. Man skulle nästan kunna säga att hennes