Gotlands läns tidning – 24 december 1858, sida 1

JULAFTON. Ljus med mörker i naturen strider, Dagen hastigt mot sin skymning lider, Jul-ljus tändas rikt i festligt hus. Skönast lyser dock det hem på jorden, Der hvar fröjd förklaras af de orden, Som Han sade: ,Jag är verldens ljuse Ung och gammal nu sin gåfva väniar, Barnets hjerta slår, när dörren gläntar; Mildrad är i qväll så mångens nöd. — Gladast dock är den, som barnsligt tänker På de dyra gåfvor, som Han skänker, Han som sade: ,Jag är Lifsens bröda. Är du ensam, är din vän ej nära, Fick du tidigt sorgedoket bära, Till den bäste Wännen slut dig då! På ditt hjertas altar jul-ljus lysa, Om du får som gäst det Barnet hysa, Som i Krubban låg på ho och strå. Har du hunger, när din like frossar, Har du skumt, när det hos grannen blossar, — Mer än ban är du dock rik och säll. Stjernan öfver Betblehem du skådar, Herrans Engel dig stor fröjd bebådar, Herrans klarhet skiner kring ditt tjell. Ljusen slockna. Barnets luftslott brista. Jordens gåfvor snart sitt skimmer mista. Gräset på de dinas grafvar gror. Men hos Gud de fromme stämma möte: Barnet sluts igen till saders-sköte, I det hem, der rätte Fadren bor. EDNER ROTE TNA FARA LISTAT! iii —