Gotlands läns tidning – 26 november 1858, sida 2

77 14 11000 110 0 SlS; IIGIL CILTLUHSAHUCL sjukdom tsang honom att söka tjenstledighet och hvila. — Bland sina minnen, sina böcker, sina musikalier sällskapade den i verldens ögon slutne och torre enslingen med forntidens och nutidens snillen uti ett rikt och själfullt umgänge. Lektor R. var en redlig, högt begåfvad, finkänslig, af sång och poösi genomväfd natur, ehuru tonerna från hans läppar tidigt tystnade, och strängaspelet i hans bröst af hans blygsamhet icke tilläts att få klinga ut. De grundsatser af stränghet, hvarmed han i hänsyn till poötiskt författarskap bedömde andra, tillämpade han i den aldrahögsta grad på sig sjelf. Att dömma af hvad som lärer finnas bland hans efterlemnade papper, var han en flitig författare, men endast några få stycken har han offentliggjort. Han fann kanske sina romangser icke så enkla och friska som Uhlands, sina elegier icke så varma och melodiska som Stagnelii — de tvenne skalderna, som han bland nyare tidens författare högligen älskade — och han behöll derför sina vittra arbeten för sig sjelf. Till ett säkerligen välkommet minne för den aflidnes vänner och lärjungar, som länge i kärlek och vördnad skola bevara hans hågkomst, aftrycker G. L. T. här ett par föga kända skaldestycken, hvilka kanske äro de enda som han låtit trycka, neml. Minnesfröj de och oLaurentius Kinberge. Minnesfröjd. Romans. På vårens gröna ängar låg Den glada solens blick. I Upsala vid Fyris våg En stålblank skara gick. Med rosig kind och skulderhög Der sågs en riddersman. Barettens hvita fjäder flög I vinden af och an. Och ögats blåa himmel sköt En blick så skär och huld, Och öfver bröstet skägget gjöt Sin rika våg af guld. Men bäst sin gång den höge gick, Han plötsligt stilla stod Och till ett fönster hof sin blick Med miunets glada mod. oDera — tänkte han — vjag satt en gång, vEn pilt af yster håg; voch Fyris song för mig sin sång yOch lekte med sin våg. Och bort flög stunden, som en slägt, vvid lutan och min bok. oSe! fönstret än beskärmas täckt yÄÅf lindens gröna dok. 9O tid af lust, o tid af hopp, oDpå jag en yngling var! o minnets natt du rinner opp, oAllt som en stjerna klar! Och med en tår på kindens glöd Drog riddaren derfrån, Och ur den djupa skaran ljöd: yllell, Gustaf Eriksson la (Ur: Tidn. Cos, 1839) Laurentius Kinberg. Nenie (sorgeqwäde) afsjungen wid den af Gotlands Nation i Upsala firade Minnesfest, 1828. Glädjen blommar, lik en ros i Norden, Kort på lifvets hed; Sorgens frostnatt ofta slår till jorden Hennes krona ned. Nyss så majfrisk från sin sköna stängel På vår dunkla stig . Log hon vänligt — kom så dödens Engel — Tog den bort med sig. Bröt den fasta Brödraring och lade Tung sin kalla hand Uppå vännen, som vi kärast hade Här på Fyris strand. Ty åt Dig, Du Engel i det höga! Hvem ej kärlek gaf? — Var ej himlen i Ditt milda öga Själens telegraf? O, Ditt hjerta var så godt, så redligt! — Var ett blomsterland, Der de hulda lifvets Englar fredligt Gingo hand i hand. Der satt Vänskap, lyssnande, då kärligt Minnets vaktel slog, Och ett Evangelium så herrligt Hoppet skref och log. Der ej hatets skräckgestalter störde Kärlek i sin sal; Ingen afund sina åskor körde Kring dess rosendal. j Och ej nitet för Din konst der lyste, Som en kornblixt, matt, Nej, så klart, så skönt, som Freya myste I Din sista natt. Ack! det goda får ej länge dröja Qvar på lifvets strand — Måste tidigt Engelvingen höja