Atlantiska telegrafen. Utom de vöfwerskådliga segrar — säger härom en tysk tidning — hwilka wetenskap, industri och företagfambhets-anda i förening redan hafwa wunnit under detta århundrade, hafwa de senaste dagarne att berätta om ännu en. Den ats lantiska fabeln har sjelf berättai om fin triumf öfwer wind och wågor. Så wan än wår tid är wid öfwerras skande upptäckter på naturforskningens område, wid upps finningar af den underbaraste art, wid storartade föres tag ar alla flag, få måste dot föreningen af de begge werldsdelarna genom en twärs igenom werldshafwet dra gen kopparträd nödga äfwen det mest förslappade finne att ett ögonblick förwånas, under det att enhwar, som med emottagliga och friska finnen skädar det wäldiga arbetet i tidens wäfstol, ej utan en djupare rörelse, ej utan att fäns na bröstet widga fig, förnummit de stora följderna af de oerhördaste och djerfwaste tankar. Står man ett ögonblick stilla, och skådar ifrån den dag, som i dag är, ifrån den atlantiska telegrafkabelns fäftande på Newjoundlands och Irlands jord, wi wilja ej säga ett arhundrade tillbaka utan blott på de senaste års tiondena, få fan man ej undgå att erfara en känsla af djup förundran. Wore ej den dagliga wanans förslöande inflytelse så stor, så skulle wi wäl knappast tro wåra ögon wid anblicken af de oerhörda omhwäljningar, hwilka wi sjelfjwa inom en fort tidrymd hafwa upplefwat. Sagors na i Tulen och en natt, fablerne om Fortunatus, hafwa blifwit prosaisk, handgriplig werklighet — under den torta tidrymden ar fyra, ja af twå årtionden. Werle stas, fom under dessa årtionden blifvit man. Man ber tänke att detta är en bokstaflig werklighet, hwars wittnen wi skåda midtibland oss. Den yngling, som fäktade wid Leipzig och Waterloo (1813, 1815) är nu en sextioårig gubbe, fom ej tänker på att länge få lefwa ibland of. Denne yngling log en gång twiflande, då han hörde, att man försoekte att drifwa skeppen genom hafwet medelst en ångmaskin i stället för segel. Da han blifwit trettio år, läste han i tidningarne, att en engelsk ingeniör förelagt Parlamentet ett förslag att konstruera en ångmaskin med hjul, för att dermed på jernskenor fortskaffa waror, att denna maskin skulle gå lika fort som en postwagn, att wäl Parlamentet, fast motsträfwigt, låtit bilda eti utskott för att pröfwa förslaget, men att de allrafleste ingeniörerz ne förklarat detsamma wara en galenskap och öfwerhopat den snillrike förslagsmakaren med smädelser. Snart ders på höll man wäl icke ingeniören, men wäl de bolagsmän förryckta, fom läto bygga en jernbana ifrån Manchester till Xiverpool, och något senare åtminstone dem, fom wo: ro nog öfwerdådiga att sätta sig i en wagn bakom Iofomps tivet (ångsdragaren) och medfölja tåget. Hade man då sagt, att man om trettio år skulle fara öfwer hafswikar och bergsryggar, få skulle man troligen blifwit häktad fåfom en farlig swärmare. Man påminner fig huru den man, fom erbjöd Napoleon den 1:ste att åt Honom bygga en krigsflotta, fom skulle gå utan segel, fick böta för fin djeribet i ett långwarigt fängelse. (forts.)