Gotlands läns tidning – 20 augusti 1858, sida 2

Hafvet och Solnedgangen. — En skizz från Gotlands kust — Hafwet midt framför of, hafwet sa langt ögat når — hwem mäktar wäl att skildra dess stundom få milda, stundom få wilda majestät, def ombytliga, hwarje dag få olita och på dagens olita stunder nästan ständigt förftans de lynne, dess leende få tjusningsrikt, def wrede få far sanosfull? Når dessa rader antectnades, då andades den blidaste sjemmarqwäll öfver det slumrande djupet, och det gyllene solljnset lag darrande öfwer den oändliga wattens spegeln, på hwars blanta yta hår och der syntes nagra matta strunmor, de lekande hafoflägtarnas lätta spär. Hur gerna ywilar icke öbons blick öfver detta haf, jom på ens gäng afskiljer och förenar honom med den öfriga mwerls den; — detta haf, som i fordomtid waggat sa otroliga ritecomar till war kust, — fom gömmer i sitt djup få manga hemligheter och sagor, — fom ännu med hämnans de sttänghet inwid Carleöns hwita korallklippor rufwar öfwer Waldemar Ill:s sjunkna röfwarskepp med dess last af stulna reliker och Elenoder ), och fom på redden af Wioby, i de utätphuttande teappitegashfa afsatserna gömmer Danmarko och Viteds begrafna flottor:); — detta haf, som for sa mangen af Gotlands söner är hans hela werlo, hans walplats och till slut kanste hang kalla graf. Oey boljoro musik bar warit allas war waggsang, def frista luft har spridt fin swalka öfwer ungdomens lekar och mannaaldrens mödor. Yied de hwita seglen, fom på Den stora sirafwagen derute dagligen komma och gå, ha barnets tankar gjort fin första langresa till de fjerran drömda landen. J seltie och i storm hafioa wi alla gungat på dess starka arm, och då förstätt att ocksåa WSart lif är en wag, Eom rörtes en tid och fom sedan lägger sig ned till ro i oändlighetens djup. Och när solen sjanker ned i detta haf, hwilken penjel har wäl farg, hwilken tunga har ord, hwiltet strängaspel har toner för art mala detta skadespel? De fina, santastista molnsigurerna brinna med kanter ar pure puc och guld; ett silswerstir, ett rosenskimmer, ett färgspel, för hwilket spraket icke eger något namn, dallrar öfwer hunmel och har. Niellan den glödande jolkulan och frans den ligger på wattenytan iiksom af rubiner och kristaller en gnistrande wäg. af ywars större eller mindre bredd fiskaren profetetar den kommande dagens mind, likjom han af skyarnas färg och form med temlig säkerhet wet, om morgondagen bur stormig, regnig, eter lugn och klar. Ju nårmare den stralande meteoren sjunker mor horigons ten, ju oftare wexlar dess form: än en cirkel, och än en oval, än delar den fig i 2:ne smala bälten, fom snart ater smälta tilljammans. Och redan är soleno nedra häljt dold af wattenranden, men den öfra glöder nu i ftarfas ke purpur, nästan lik en Öppen rundvagig port, Dmwariges nom ulstralar en glimt ar den himmelkcikets herrlighet, för hwilken seraferna detinne med wingarna skyla fina fromma anleten. Nästa ögonblick är stadespelet fullborz dadl: de stimrande skyarna blekna mer och mer, och snart tindra stjernorna fram genom det dunkla floret, fom nats ten sweper öfwer Ten somnande naturen. Hwem hwar wäl i tessa dagens och ljusets sista stunder, hwilka få felis mant pam inna em slutet ar mår egen lefnadsdag, kunnat stada allt detta utan stora ech tysta tankar, u:an ett ljutligt ivärmeri, utan att hafwa diktat en flags Sol jang på jur eget hjertas rikare eller enklate melodi? ) Fuån år 1261. ) 1566. —k k————— — — 8 — —