Gotlands läns tidning – 11 juni 1858, sida 2

Det sagodunkel, som hittills hwilat öfwer Gotland, klarnar nu efterhand, och historiskt bestämda händelser möta forskarens blick. Ett stort ljus går upp öfwer de hedniska offerlundarna. För Kristus wika Walhallis gudar. Sedan Kristendomen, efter strid och långsam seger, blifwit hedendomen öfwermäktig, börjar på Gotland en ny sakernas ordning. Handel, makt och rikedom, stadslif, lagstiftning och bildande konst winna på denna D en owanlig blomstring. Praktjulla kyrkor och starka kasteller, rika Elos fterz och gillesshus wexa upp i förwånande mängd. Rås det i Wisby hyllas såsom en högsta domstol, dit man från flera länder wädjar i Hhandelåsmål. Hansestaden Wisby, med def kraftfulla, stolta, wapenfärdiga föpmands adel trotsar Nordens konungar. Att räknas bland de köpmän fom besöka Gotland, är i Tyftz land en hederdstitel. Gotland blir för en tid det norra Europas förnämsta ftapelzort och länken mellan Lefterz och Ofter-landet. — Så är i korthet Gotlands Medels tids-hiftoria, och få landskaper hafwa en rikare. Wi skola nu berätta om Kristendomens införande på Ön. Norges Konung Olof Haraldsson, med tillnamnet den Helige20), är Gotlands Apostel. Han war den förste, som der predikade fridens lära, men — enligt gotländska häfder och sägner — med swärd i hand. På blodigt slagfält planterade han Korset. Så war tidens sed. Redan wid 12 års ålder, år 1007, hade Olof Has raldsson, under fina mifingatåg i Östersjön, besökt Gotland. Derom förtäljer Snorre Sturleson21) i Olofs Saga (6 kapitlet): Den samma höften (— sedan Olof med fina skepp warit inne i Mälaren oc härjat Sigtus na, och sedan han genom gräfning af ett nytt utlopp Sös derftröm wid Stocksund, nuwarande Stockholm 22), unds kommit Olof Skötkonung och dennes swenska här, som spärrat det wanliga utloppet —) seglade Olof til Gotz land och beredde fig till att härja der. Men Gotläns ningarne församlade fig, skickade bud till Konungen, och erbjödo honom skatt ar landet, hwilket Konungen låt fig behaga. Han fatt der wintern öfwer. Så heter det i Ottars skaldesång: Du Konung fick rikedomar Af den omflutna Gotlandsshären. De torde intet förfmara Det folkrika landet för swärdet. — Tjugotre år sednare, år 1030, då den — för fin flräns ga styrelse och sitt wåldsamma nit för Kristendomens uts bredande — från Norge fördrifne Olof återwände från Holmgård (Ryssland), der han i Kiew hos sin swåger Storfursten Jaroslaw23), sökt hjelp, anlände han till Akergarnis hamn i Helgawi (Hehvi) foten på Gotlands östra kust. Han hade widpass 240 man i sitt följe. Gotland war redan då en samlingsplats för handelsmän från de tre nordiffa rikena, och Olof kunde alltså här i första hand få tidender från Norge. Han fick också här bekräftelse på ryktet om Hakon Jarls död, hwilken jarl den danske Konungen Knut den Store satt till ståthållare öfwer sitt eröfrade norska rike, samt wife het om att Norge nu mar utan öfwerhufwud. På Gots land tillbragte Olof någon tid, antingen för att inwänta gynnande mind, eller af nit för Kristendomen, fom han mille införa bland öns hedn iska inbyggare. Flere af lans dets höfdingar mottogo Olof med stor wänlighet, och ins funno fig hos honom med gåfwor. Sålunda skall en wiss Ormika af Heinheim hafwa förärat honom tolf wädurar utom andra lifoförnödenheter; till gengåfwa ers höll han af Konungen twenne dryckeskärl och en bredyxa. Denne Ormika lät af Olof öfwertala sig till att antaga Kristendomen, och bygde sig ett bönehus på en holme tätt utanför Akergarn. Denna holme fick sedan namnet Sankt: Olofs:bolm, och i stället för bönehuset bygdes der fede nare ett kapell eller kyrka, fom inwigdes till Sankt Olofs ära, och fom blef föremål för talrika walfärder och fris kostiga gåfwor24). Man kan således med fullkomlig fås kerhet antaga, att det war Dlofs besök på Gotland fom aldraförst ffaffade Kristendomen inträde och fast fot på ön. Af denna omständighet torde man kanske också fun: na förklara wissa märkliga öfwerensstämmelser, i wissa talesätt och språkegendomligheter, som finnas mellan den äldsta Gotlands-LTagen och den äldre Gulasthingåslagen i Norge, och det will deraf nästan synas, fom om den wörds nad, hwarmed man på Gotland betraktade Olof såsom öns förste Kriftendomszapoftel, också skulle hafwa bewekt Gotlänningarna att göra sig bekanta med hans norska lagstiftning. Något synnerligt inflytande på det gotländs sta lagspråket i allmänhet har dock ite derutaf uppfoms mit. — Medan Olof låg på Gotland, inträffade följans de händelse: Joländaren Jakul Bårdsson från Watnöd? dalen, som halftannat år förut, under Hakon Jarl, hade burit afwog sköld emot och förföljt Olof, och som bland dem af Olojs fartyg, hwilka Hakon då bemäktigade fig, genom lottkastning fått befälet på Olojs eget skepv Rronhjorten — denne Jakul ankom till Gotland, blef gripen af Olofs män och dömd ati halohuggas. Såsom sedwanligt wid nylika afrättningar, snodde man en qwastkäpp i Jakulis här, i hwilken käpp en man skulle hålla för att sträcka den lifdömdes hals fram under hugget. Men i i dettama ma fom Jakul hörde suset af bödels-yran, rättade han fig hastigt upp, få att hugget träffade hufwudet och icke halz