DEN TROGNE KAMRATEN. Af Anastasius Grin. Öfwersättn. fr. Tyskan. — Ur -Jllustrerad Tidn. — En gång hade jag en vän med besked; Hvarhelst jag var, var jemt han med; om jag blef hemma, han hemma blef. Om jag gick ut, gick han med och dref. Han drack ur samma glas som jag, Han sof i samma bädd som jag, Vi nyttjade kläder af samma snitt; Till kärestan sjelf han följde mig fritt, Och när jag mig till bergen begaf Och tog i handen rensel och staf, Straxt sade den trogne vännen då: Bror lille, jag skall med dig gå. Vi stilla gå till tullen fram, Friskt spirar uppåt trädets stam, Månge helsning varm till oss vinden för; Min vän några axelryckningar gör. I luften klingar lärkornas chör, Min vän allsicke på dem hör; Der doftar en ljuslig rosenslägt. Då mår han illa och blir förskräckt. Då nu på att klättra det kom an, Blef han andtruten, den stackars man; Med strålande blick sprang jag uppför, Men han blef hostande nedanför. Men jag stod jublande belt allen På bergets topp der i solens sken. Rundtom hvad dalar, hvad blomsterdoft! Hvad himmel af lärkor i högblått loft! Men när jag åter till dalen gick, Så mötte genast ett lik min blick: O ve, han är det! Död han är Den trogne vän, som mig höll så kär. En graf lät jag gräfva, djup och bred, Dit sänkte jag liket sulla ned, Derpå jag satte ett monument Och ofvan läste man i prent: Här hvilar en mig dyrbar man: Herr Hypokonder hette han; Af bergens luft han blifvit knäckt, Af lärkors slag och rosors flägt. Anmärkning för läsare bland menige man: ÖYpokonder betyder : mjeltsjuk.