Gotlands läns tidning – 16 april 1858, sida 1

Den gotländ ska Sången. Wåten är kommen! Hwarje hjerta känner det, ehuru staren flere gånger tfått hwit rygg under fina åaf tonunderhällningar af nordisk mujik. Tåget församlas mot Norden, mot Morden? af den wingade fängarsffaran, i spetsen för hwilken jwanen på hwita wingar framsusar allt under himmelens få jte med sitt melodiska Elung, klung! kanske nyligen hördt bland palmerna wid stranden af den gåtlika sjön Ngami. Men nu är sångens swan här, och med honom waren; trasten spelar i granens topp, orretuppen kuttrar för fin stöna i buskarna, knapt mwarjnante den onda princis pen, den Erofzryggige karlen jägaren, och på bafwet sjunger Allen fin nordiskt wemodofulla mwikfinga sang, snart ett afstked till is och winter. När fången då åter med wåren stiger ur naturens bröst, då hwar och en liten fågel sjunger efter fin näbb och Hatan strattar på fin stör—, må det då tillåtas en wän af den gotländska fången, att äfwen få säga sitt Erak! Mian säger, att folket på Gotland älskar fång och musik, och haller god takt i dansen; och det är få En ton af helsa och glädtighet går werkligen genom det gam la folfslynnet. Allmogens oskyldiga tefnadåsfröjd trams bryter i fång och musik ej biott uti skämt och lust i lets flugan och wåget (räflingSslebarned, utan dagens mös da och allwar flutar ofta med vielen och en lustig dans; få mid allt Bondens fomsarbete af wänner och grans nar, hwilket nästan alltid slutar med äating (undrägs nad med musik och dans), ware sig wid taftäctningssgillet, fom oc deraf talias hus-åting, eller wid sommarno slet-ating (Motter-gille), eller höstend dysating (fas laset efter slottern på de sanka myrarne), äfwensom wid de gamles fynftarsgilden? (då de skänkta, mås lade fönstren insattes i ett nytt hus), jamt wid Det ford: na päregildet (då päronen och annan frukt als plockades). Och hwem har ej wid de stora glada hög: tiderna på landsbygden främst i tåget för de indansande stekarna hört det dråpeliga frajksftriket och sedan