Gotlands läns tidning – 9 april 1858, sida 2

Hezias fång till Hafwet. (Ur Operan 4Oberone af Weber, — Rexria, ensam och förtviflad på stranden af en öde ö, återväntar otåligt sin make, Riddaren Hyon, som dragit bort för att skaffa hjelp. Dpå nalkas en båt, som Rezia tror vara lIyon-s. — Nedanstående sång kommer att af M:ll Hedda Molander utföras på hennes såare d. 13:e). Ocean! Du Ungeheuer, Schlangen-gleich hälts du umschlungen rund die gange Welt! Dem Auge tist ein Anblick voll Grösse du, Wenn friedlich in des Morgens Licht du schläfts! Doch wenn in Wuth du dich erhebst, o Meer! Und schlingst die Knoten um dein Opfer her, Malmend das mächtige Schiff als märs em Rohr: Dann, Ocean! stellst du ein Schreckbild dar. Noch seh ich die Wellen toben, Dutch die Nacht ihr Schäumen schleudern, An der Brandung wildgehoben Jede Lebens Hoffnung scheitern. Dech still! Se ich nicht Licht dort schimmern Ruhend auf der fernen Nacht, Wie des Morgens blasses Ftimmern Wenn vom Schaj Er erwacht 2 Peller nun empor es glähet Jn dem Sturm, dess Nebelzug Wie zerrissne Wempel fliehet, Wie wilden Rosses Mähnen Flug! Und nun die Sonn ? geht auf, Die Winde lispeln leis, Gestillter Zorn wogt nur im L3ellenskreid. Wolkenlos strahlt dann die Sonne Auf die Purpurwellen wieder, Wie ern Held nad) Schlachtenwonne Jm Thriumpf sein Belt sucht wieder. Ach! vielleicht erblicket nimmer Wieder dleses Aug ihr Licht! Lebe wohl du Glanz fliv immer Denn fär mid) erjtehtå du nicht. Doch, was glänzt dort schön und weiss, Hebt sich mit der Wellen Heden? Sit die Möwe, schweift im Kreid, Wo die Fluth raubt ein Leben! Nein! keln Vogel ifs! Es naht! Heil! Es ist ein Boot, ein Schiff! Und ruhig segelts sernen Pfad, Ungestört durch das Riff. O Wonne! Mein Hiöon gum Ufer herbei, Schnell, schnell diesen Schleier Er wehr! O Gott! Sende Rath! Sie sehn mid. Schon Antwort! Sie rudern mit Macht t Jätton ! Mein Häon! mein Gatte, die Rettung, sie naht! För meddelande af ofwanstående fångetert har G. L. T. endast haft att tillgå de under noterna skrifna orden, och merss indelningen, m. m., torde derföre ej wara alldeles riktig, och följande öfmerfättningssförföfet är också derefter. — Här mid kusten af hafwet och efter den storm fom nyligen rasat torde början af denna fång ega ett särskilt intresse. För deras räkning hwilka med trska språket äro obekante, följer bär en ungefärlig öfwersättning: Ocean, du mwiuddjurssgrymma, — Vik en orm fingrar du dig fring hela werlden. — För ögat är din anblick ful af slorhet — När fridfullt du slumrar i morgonens ljus. — Doc, när du håfwer dig i raseri, o haf, — och slingrar dina armar rundtom ditt offer — Krofande det starka skeppet såsom more det ett rör — Då, Ocean! framställer du en fasans bild. Unnu fer jag böljorna rasa — Och i natten slunga sitt skum — J tränningens wilda hwirfwel förkrossa de hwarje lifwets förhoppning. Men, toyst! Ser jag ide der ett ljud skimra — Hwilande i nattens fjerran — Litsom den bleka glansen af morgonen — När han waknar ur fin sömn? Klarare framstrålat det nu — J stormen, hwars töckenstrimmor flv — Litsom sönderslitna wimplar — Liksom milda hästars fladdrande mahnar. Och nu går solen upp — Windarna susa stilla — Stillad wrede hwilar i wågornas krets. Molnfri strålar nu solen — Åter på purpurwågorna — Litsom en bjelte efter stridens fröjd — I triumf återwänder till sitt tält. Ac, kanske fer aldrig mer — mitt öga solens ljus. — Farwäl du folsglang, för alltid, — Ty för mig uppgår du ej mer! Dock ... hvad glänser der skönt och skärt — Hwad höjer sig der på de gungande wågorna 2 — Det är en fiskmåse, som tretsar kring — Der hafwet röfwar ett lif. — Nej! det är ingen sar:e, det nalkas! Hell! Det är en båt, en farkost — Och lugnt stor den fin fofa — Ostörd öfwer refwet. O, sällhet! Min Hvon, hit til stronden — Fott, fort! Med denna slöja — ett tecken! O Gud, sänd råd! — De fe mig. Redan swar! De ro med kraft. — Hyon, min Hvon, min make! Räddningen nalkas! — DIneänaLN