Brisfel:-fpetfarna. (Efter en refesffildring i Helfingfors Tidningar.) Daftadt den glänfande prydlighet, den nästan bläns dande hwithet, fom utmärka Bricssel, Belgiens bunvuds stad — medan fabrikernas rök och werkstädernas damm för det mesta nedswärta blott förstäderna eller omgimins garna — synes det snart, att man här står i en af de flitigaste hufwud-orterna för den europeiska konstfliten. Allt är här lif, werksamhet, brådska, men utan sjest. De fom icke behöfwa stadna, för att föpa eller följa, gå fort eller åfa fort, liksom tänka de beständigt på målet. Das gens arbetstimmar ha sin trafik för dagens behofwer; men werkstädernas befolkning synes blott om qwällar och Sön bagar, Då den strömmar fom myror ut til fina förluftelies ställen. Deremellan hamras, wäfwes, spinnes, slöjdas af alla krafter och med gladt mod. Någotså mwederwärs digt, fom en del af wåra arbetares söndagobrådska och derpå följande frimåndagsrummel, är här ej att befara. Folket har Fransmannens rörlighet och lätta lynne, utan att beswäras af hand naiva (barnsliga) nyfikenhet och fals lenhet för gatdrifweri. Det glada arbetet är hemma i Belgien. Bland handelsbodarnas rika innehåll äro isynnerhet tre saker märkwärdigast: 1) gjutgods, finsmiden och was pen af alla flag, i smakfullhet och duglighet fullt janförs liga med de engelska; 2) linnewaror af den utsöktaste finhet och till priser, omöjliga att finna lägre eller få lå: ga i Hela werlden; samt slutligen 3) fretåstilverbningen, iom förser Europa och sjelfwa Frankrike med det finaste, som i den wägen kan åstadkommas. Ware sig af täflan eller genom en lycklig förening af ihärdighet, skicklighet och godt råämne, alltnog den belgiska industrien sätter eu ära uti att funna sälja fina nödwändighetswaror bil: ligare än alla öfriga; men lyrsartiblar äro dyrare här än i Frankrike. Genom en landsmans wänliga medwerkan erhöll jag en förmiddag kl. mellan 12 och 1 inträde i en af de så werldskunniga fabrikerna för de finaste Brisfelsfpetfarna (dentelles de Bruxelles); ty oaktadt maskinfabrikationen ät ganska stor, är det likwäl endast några få, fom befit ta hemligheten, eller kanske rättare tålamodet att derpå anwända handarbete. Efter bekantskapen med en mängd maskiner, hwilkas förunderliga konstfärdighet gör ett nära nog hemskt intryck, emedan den degraderar (förnedrar) sin mästare menniskan till ett wiljelöst redskap jör den engång i rörelse satta naturkraften, — efter allt detta, säger jag, war det åter rätt godt, att i detta omätliga larm af nittonde seklets ånga och kugghjul ännu finna ett arbete, der maskinen måste erkänna sig underlägsen den tåliga, tysta och flitiga menniskohanden. Ty medan wäfstolarna här fåfängt uttömt all fin fyndighet och nödgats åtnöja fig att tillwerka den sämre och billigare was ran, är det handarbetet ensamt förbehållet att ännu idag tillwerka de allradyrbaraste och finaste Brisfel-fpetfarna. Jag wäntade att få fe en af dessa de stora fabriker nas rymliga salar, der hundradetals arbetare tysta fom skuggor fasthakas wid hwar sin detalj (särskilta del). J stället infördes wi uti twenne långa, smala och låga rum, der widpass tjugu qwinnor, de flesta yngre, knypplade spetsar. Det såg alltsammans rätt tarfligt och gammal: dags ut. Twå och twå sutto wid hwar sitt bord och med skilda knyppeldynor, men ingen af dem fick tala uns der arbetet. En skälm skulle ha påstått, att det war denna långa bedröfliga tystnad, fom blekt dessa arma Enypplers skors finder, ty allesamman sågo de lungsigtiga ut, och man fade of, att få ibland dem öfwerlefwa 35 eller 40 år; men utom tystnadens försakelse, få grym för alla Ewaes döttrar, war det wäl det ständiga stillasittande och den lutande ställningen, som i förtid tärde på deras lefnadstråd. Detta arbete war icke gladt. i Jag är ej nog narraktig att ingå i detaljer om ett fapitel, der sakkunskap uteslutande måste tillerkännas det wackra könet. Jag följde från första maskan dessa tåliga hånder, hwilka, tysta liksom spindeln spinnande sitt nät, hops fogade fina hårfina, florslika luftiga werk; jag följde dem alltintill sista fulländningen — och begrep ingenting, allenast att det såg något petigt ut. Men när föreftånz darinnan strax derpå wisade en näsduk, liten fom wåra wanliga och så sin, ja så sin, att den måste kännas som skulle man — om förlåtelse! — snyta sig i dimma; och när hon tillade, att denna enda nädduk kostat ett års ar: bete och wärderades till 3,000 francs (1500 Rr Bko) — ja, då begynte saken bli något klarare. Och när man sedan i försäljningsmagasinet, en wåning högre upp i samma hus, wisade of spetsar, blonder och alla möjliga arbeten i samma art från 1 franc (24 fe. bko) till 10,000 fr. och deröfwer för en enda antimacassar (små ftols